Herr talman! Jag tror fortfarande att det skulle vara till stor nytta om regeringen och de partier som ska rösta för förslaget berättar vad det ska kosta och vem som ska betala. Det borde inte vara så svårt när man tycker att man har kommit långt i processen.

Det finns ingen som förespråkar ett nollalternativ. Alla vill utveckla vårt elsystem på olika sätt, och vi vill göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Det är inte heller någon science fiction som vi eftersträvar. Det handlar inte så mycket om ny teknik, utan det handlar om att köpa grejer som svenska metallarbetare redan gör i Finspång i form av gasturbiner. Eller det kan vara grejer från Hitachi i Ludvika, som får de största exportorderna någonsin därför att andra länder utvecklar sina elsystem – samtidigt som vi mest pratar om dem eftersom investeringsbeslut inte fattas för ny elproduktion.

Det skulle vara viktigt att veta hur regeringen tänker sig att lösa problemet. De stora subventionerna till ett kraftslag innebär de facto att andra inte vågar investera och inte vågar komma fram. Finansministern, chefen för det departement som Niklas Wykman jobbar på, sa alldeles nyligen att det var uteslutet att ge samma stöd till havsvindkraft. Regeringen har förvisso avslagit de flesta ansökningarna, men det finns några kvar som har fått tillstånd. Och det finns rimligen andra som skulle kunna bidra.

Om vi verkligen ska få fart på energiproduktionen i Sverige, om industrin ska känna att man de närmaste 10–15 åren kan vara säker på att få leveranser, måste andra kraftslag leverera. Varken jag eller Niklas Wykman kommer ifrån detta. Det är också ett tydligt medskick från remissinstanser, från industrin och från facken. Lös problemen även de kommande åren.

Visst, ni vill bygga kärnkraft – gör det! Men ingen kommer undan politiken, och i det här fallet handlar det om att få mer billig el på plats snabbare.