Herr talman! Det här är sannolikt det mest oansvariga beslut som Sveriges riksdag har fattat under sin historia. Tidöpartiernas plan är alltså att kasta hundratals eller, mer sannolikt, tusentals miljarder av skattebetalarnas pengar på något som enligt en enig expertkår inte behövs och som dessutom bromsar klimatomställningen.

Elkostnaden kan bli 1 000 kronor dyrare per månad för hushållen i 40 år, om det är de som ska stå för notan. Det värsta av allt är ändå att det inte bidrar till att vi når våra klimatmål, utan det bidrar tvärtom till ökade utsläpp eftersom ny kärnkraft tar alldeles för lång tid att få på plats.

Därför, herr talman, kommer vi i Miljöpartiet att göra vad vi kan för att sätta stopp för vansinnet och i stället styra mot en hållbar och verklighetsförankrad energipolitik. En röst på Miljöpartiet i nästa val är alltså en röst på ett nej till 1 000 kronor mer i elkostnad varje månad, ett nej till skenande koldioxidutsläpp och ett nej till urangruvor som förstör den svenska landsbygden.

Herr talman! Regeringen verkar helt sakna kompetens för den här typen av beslut, som är otroligt avgörande för Sveriges framtid. Vi har en energiminister som inte kan skilja mellan effekt och kapacitet i elnäten, vi har en finansmarknadsminister som inte kunde skilja mellan elenergi och energi under utfrågningen i finansutskottet och vi har en statsminister som tror att Sverige hade ett fossilfritt energisystem på 70-talet, vilket är väldigt långt från sanningen. Ideologiska skygglappar gör nu att man har stakat ut en plan som är totalt orealistisk vad gäller både tid och kostnad och som helt saknar vettiga konsekvensanalyser.

Herr talman! Innan jag går in på det som är mest graverande vad gäller tid och kostnad vill jag klargöra några saker. Regeringen anför som anledning att vi har ett havererat energisystem och att det inte går att bygga ut det förnybara, men detta motsägs inte minst av Svenska kraftnät, Energimyndigheten, Chalmers och flera andra universitet samt nu senast Energiforsk, som har visat att det går alldeles utmärkt att expandera energisystemet rejält de närmaste decennierna och därmed nå klimatmålen med förnybar energi i kombination med grön baskraft, som jag kallar det.

Vi har alltså inte ett havererat energisystem. Under elpriskrisen 2022 hade vi de lägsta priserna i EU och det största elöverskottet, och förra året hade vi ett effektöverskott 90 procent av tiden. Man kan läsa om detta i propositionen, där det står att Sveriges elsystem i en internationell jämförelse är säkert, kostnadseffektivt och miljömässigt hållbart.

De problem vi hade under åren 2021–2023 med kostnadskrisen berodde på Putins fullskaliga invasion av Ukraina och energikrig mot Europa. Därefter har vi sett att priserna har gått ned, tillsammans med och tack vare att vi har byggt ut den förnybara energin. Då bör man dra slutsatsen att det är Europas beroende av fossila bränslen som är grundproblemet och försöka minska det beroendet, men regeringen gör precis tvärtom. Man ökar beroendet av fossila bränslen och därmed också utsläppen.

Det går som sagt alldeles utmärkt att fasa ut den fossila energin genom att bygga ut sol och vind tillsammans med tekniker som balanserar ett sådant system. Med grön baskraft avser jag höjd effekt i vattenkraften, mer flexibilitet och effekt från kraftvärmen, energilagring i form av pumpkraft, värmelagring och kanske även vätgas samt gasturbiner som drivs av biogas producerad av svenska bönder i stället för rysk fossilgas, som Sverigedemokraterna vill ha.

Det handlar också om efterfrågeflexibilitet, smart styrning av elbilsladdning, värmepumpar och så vidare. Det här är helt möjligt. Det är beprövad teknik. Jag har rest runt i landet och tittat på de pumpkraftverk vi har, de värmelager som redan har byggts, de batterilager som snabbt byggs upp och så vidare. De finns i verkligheten. Jag har besökt de platserna.

Herr talman! En röst på Miljöpartiet i nästa val är ett ja till ett miljövänligt och väl fungerande energisystem med låga elpriser och en konkurrenskraftig grön industri, elektrifierade transporter till låga driftskostnader, ett omfattande program för energieffektivisering, mer hållbart producerad energi från sol och vind och ett energisystem som balanseras av grön baskraft.

Herr talman! Jag ska tala lite mer om vilka kostnader som vi faktiskt pratar om och fattar beslut om här i dag. Om man jämför systemkostnaderna för ett förnybart system med systemkostnaderna för ett system med kärnkraft, vilket till exempel BTH – med siffror från Internationella energibyrån – Chalmers, KTH, Institutet för Näringslivsforskning och Svenska kraftnät har gjort, ser man att merkostnaden uppgår till mellan 1 000 och 5 000 miljarder, sett över systemets livslängd.

Svenska kraftnäts långsiktiga marknadsanalys visar att elpriset blir 20 öre högre per kilowattimme med utbyggd kärnkraft jämfört med om vi bygger ut det förnybara. SNS Konjunkturråd pekar på att ny kärnkraft är det dyraste alternativet och förespråkar i stället en marknadsbaserad utbyggnad, där landbaserad vind är det billigaste.

Om vi slår ut kostnaderna på hushållen ser vi att det rör sig om 1 000 kronor per månad och hushåll i 40 år. Den fråga som vi inte har fått svar på, herr talman, är vem som ska betala och vad som är realistiska antaganden.

Jag bad riksdagens utredningstjänst att räkna på lite olika alternativ. Man kan utgå från lite mer realistiska antaganden, såsom ett elpris på 50 öre framöver, vilket är fullt möjligt om vi bygger ut det förnybara, och en kostnad för ny kärnkraft på 150 öre, vilket är väl i linje med den som har byggts runt om i Europa.

Vi har som sagt inte fått svar på vem som ska betala, men om man inte lägger kostnaden på alla elkonsumenter utan bara på hushållen – jag tror inte att industrin är så sugen på att betala det här – rör det sig för en villaägare om en kostnadschock på mellan 30 000 och 36 000 kronor per år, räknat på en villa som förbrukar 20 000 kilowattimmar – om vi ska ha tio nya reaktorer, vilket regeringen vill.

Det finns inget tak i den här finansieringsmodellen, även om man nämner 5 gigawatt. Räknar vi på fyra reaktorer blir det för en villaägare 15 000 kronor per år. Det är alltså astronomiska belopp, som regeringen inte kan svara på vem som ska betala eller hur de ska finansieras.

Om man i stället slår ut kostnaden per kilowattimme rör det sig snarare om 20 öre per kilowattimme för 5 gigawatt och 50 öre per kilowattimme för tio nya reaktorer. Jag vet inte om näringslivet är så suget på att betala de kostnaderna i slutändan.

Man kan naturligtvis spekulera och undra om framtida elpriser, men räknar man på de siffror som jag nämnde blir detta resultatet.

Herr talman! Sannolikheten att regeringens kärnkraftsprojekt – om det blir av, vilket jag inte tror – skulle hålla sig inom utsatt tidsram är väl i princip obefintlig. Vi kan ju titta på vad som har hänt när man har byggt kärnkraft runt om i Europa.

I Frankrike byggdes nyligen Flamanville 3 klart. Planen var en byggtid på 5 år med start 2007 och en budget på 40 miljarder. Resultatet var en byggtid på 17 år, och den verkliga kostnaden beräknas till 200 miljarder kronor – fem gånger ursprunglig budget.

I Storbritannien byggs Hinkley Point C. Man fick tillstånd 2012 och började bygga 2017. Planen var att vara klar 2025. Nu är prognosen kring 2030, alltså en byggtid på minst 13 år, och kostnaden har skenat till 600 miljarder för två kärnkraftsreaktorer.

I Finland började man 2005 bygga Olkiluoto 3 med planerad driftsstart 2009. Driftsstarten blev i stället 2023, 14 år försenad, och byggtiden slutade på 18 år. Planerad budget var 37 miljarder; slutnotan uppskattas till 125 miljarder.

Det här är faktiskt inga undantag. Bredare sammanställningar visar att just kärnkraftsprojekt dras med de värsta förseningarna och fördyringarna av alla projekt i alla kategorier.

Herr talman! Kan då ny kärnkraft faktiskt bidra till att klara klimatomställningen?

Sverige har nationella klimatpolitiska mål för 2030, 2040 och 2045 och ett särskilt mål för transportsektorn. Utöver detta har vi ett antal EU-mål till 2030. Majoriteten av Sveriges klimatpolitiska mål förutsätter en snabb elektrifiering, vilket i sin tur kräver mer el och mer effekt i närtid.

Regeringens plan är motsvarande två storskaliga kärnkraftsreaktorer till 2035, men den tidsplanen har dömts ut av många remissinstanser. Inte ens regeringens egen kärnkraftssamordnare tror på den.

En studie från handelshögskolan i Köpenhamn och Berlins tekniska universitet visar att kärnkraftsprojekt i EU har blivit i snitt elva till tolv år försenade. Då är regeringens projekt färdigt någonstans efter 2045, alltså efter att Sverige ska ha uppnått klimatneutralitet. Med den tidsaspekten kommer ny kärnkraft inte att kunna bidra till något av Sveriges klimatmål – vare sig till 2030, 2040 eller 2045.

Men klimatproblemen med regeringens kärnkraftsstöd stannar inte vid att det blir för dyrt och för sent. Det är tyvärr värre än så, herr talman.

Det föreslagna statliga stödet till ny kärnkraft kommer att aktivt motverka utbyggnaden av den energi som vi behöver här och nu. Det kommer att tränga undan investeringar i annan fossilfri elproduktion såsom effekthöjningar och livstidsförlängningar av existerande elproduktion, inklusive vattenkraft och befintlig kärnkraft, men framför allt i ny förnybar energi. Remissinstanser har understrukit att detta ökar risken för effektbrist i närtid och bromsar elektrifieringen.

Naturskyddsföreningen har räknat på klimateffekten av den här fördröjningen och visat att om vi fasar ut den fossila energin betydligt långsammare blir utsläppen 220 miljoner ton högre. Det motsvarar fyra gånger Sveriges årliga utsläpp.

Därför, herr talman, anser jag att riksdagen gör klokast i att avslå den här propositionen. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4.