Herr talman! Tack så mycket för anförandet, Camilla Brodin!

Först och främst vill jag nämna Spanien. Jag tycker att det är grovt vilseledande att ta det som exempel på att förnybart inte funkar, för det finns ingen utredning som har slagit fast vad felet berodde på. Jag kan i sammanhanget konstatera att samma sak har hänt i England – och även i Sverige. I till exempel England var mindre nogräknade politiker och tyckare ute och skyllde på det förnybara, men det visade sig vara ett fel i ett konventionellt kraftverk.

Det som verkar ha hänt är ett så kallat N−2-fel, det vill säga att två stora fel inträffar samtidigt utan att man vet riktigt vad. Det har hänt även i Sverige då två kärnkraftverk och dessutom ett värmekraftverk stoppade. Det berodde på ett elfel i ett ställverk, så det var inte deras fel, men vi var otroligt nära en blackout i Sverige – ytterst på grund av kärnkraften, som snabbstoppade på grund av detta. Jag tycker att vi ska vara lite mer nogräknade där.

Camilla Brodin tog också lite spjärn i historien och gick ända tillbaka till 50-talet. Det är ju intressant. Pratar vi utifrån de perspektiven och tittar på teknikutvecklingen tänker jag att det ändå vore intressant att ställa en fråga. För en eller två veckor sedan hade vi en debatt om energipolitiken lite bredare, och där hade alla partier i oppositionen en reservation om att införa bättre reglering av och en strategi för fusionskraft. Tekniken är fortfarande på forskningsstadiet, men det går framåt. Jag tror att vi alla har besökt ett ledande svenskt företag som jobbar med det här.

Pratar vi om ett tidsperspektiv där 50-talet ingår och tittar 20–50 år framåt kan detta bli ett alternativ. Det är faktiskt en sorts utvinning av kärnenergi som är hållbar och i princip kan anses vara en förnybar energikälla. Men Camilla Brodin och regeringen röstade nej till detta. Varför gjorde man det?