Herr talman! Tack, Mats Green, för anförandet, som väckte några frågor!

Jag är enig när det gäller att energipolitiken bör vara samhällsbyggande. Det är liksom hela idén. Det spelar naturligtvis jättestor roll för vårt samhälle hur el- och energisystemen utformas.

En viktig sak att ha med sig i detta arbete är förstås att det är ett effektivt, billigt och konkurrenskraftigt system. För att åstadkomma det i en modern värld behövs flera kraftslag. Vi ska använda en mix av åtgärder som gör att vi får ned priserna för konsumenter och företag så att de blir så låga som möjligt. Då får man som konsument en liten elräkning att betala och mer pengar över till annat, och som företagare kan man se till att konkurrera på världsmarknaden. Då behöver man mer än bara kärnkraft och vattenkraft; man behöver investera i mycket annat också.

En sak som spelar stor roll är förstås de nätinvesteringar som behöver göras och som Mats Green tog upp. Det finns ganska aggressiva utbyggnadsplaner för elnätet. När man lyssnar på Mats Green låter det som att man nu kan dra tillbaka alla dessa. Nu kan Svenska kraftnät och regionnätsägarna helt enkelt skrota de planer som de har. Jag undrar om det verkligen är Mats Greens uppfattning, för det lät som att kärnkraft skulle ersätta de investeringarna.

Det är också märkligt att frågan om energieffektivisering beskrivs på det sätt som Mats Green gör. Vi har ju kommit långt genom att effektivisera både vår energiförbrukning och vår elkonsumtion. Det är ett effektivt sätt att göra saker och ting billigare. Energimyndigheten säger att var sjunde kilowattimme är samhällsekonomiskt lönsam att spara bort. Det skapar också utrymme för de företag som vill investera och utveckla verksamheten framöver i ett kortare perspektiv innan ny kraft kan komma på plats. Varför så defensiv?