Fru talman! Uppdrag granskning visade nyligen att det längs Östersjökusten från Skellefteå till Simrishamn bara finns 49 fiskare kvar som kan leva på sitt fiske. Av dem är det bara 29 som når upp till medianlönen för en undersköterska, 29 000 kronor i månaden före skatt. Det är färre än de som når upp till samma inkomst från fiske i Hjälmaren och Mälaren, som ju är betydligt mindre till ytan. Hur har vi kunnat hamna här samtidigt som alla partier, inte minst Kristdemokraterna, säger att man vill värna det småskaliga kustnära fisket?

Torsken har redan kollapsat. Strömmingen är på väg mot kollaps. Laxbestånden minskar också kraftigt, vilket hänger ihop med bristen på strömming. Östersjön drabbas hårt av flera olika miljöproblem, men överfiske är otvetydigt ett av de viktigaste skälen till att det ser ut så här.

Bristen på fisk slår hårt mot småskaliga fiskare. Dagens system med individuella, överförbara kvoter premierar de stora aktörerna på bekostnad av småskaligt fiske. Fiskekvoterna samlas hos några få stora båtar i stället för att spridas ut på flera små – stora båtar som dammsuger havet på fisk och riskerar att slå ut lokala bestånd. När bestånden väl är utslagna kommer ingen strömming in till kusten, och det finns inget kvar till de småskaliga fiskarna.

Det är uppenbart att detta system inte fungerar vare sig för ekosystemet eller för de småskaliga fiskare som vi vill gynna. Detta verkar i alla fall vissa partier i regeringen också hålla med om, med tanke på det svar som jag fick från Joanna Lewerentz för en stund sedan. Men vi fick också höra att det kan dröja ända till 2029 innan ett nytt system är på plats. Frågan är om det finns några småskaliga fiskare kvar vid det laget eller om alla har slagits ut.

Kristdemokraterna är det parti som bär det främsta ansvaret för den svenska fiskeripolitiken. Min fråga till Kjell-Arne Ottosson är därför: Vad kommer regeringen att göra i närtid för att rädda det småskaliga fisket från att slås ut helt och hållet?