Fru talman! Det finns ett flertal politikområden där vi brett erkänner behovet av ett avstånd mellan politisk nivå och mer fria utförare. Kulturpolitiken är ett sådant område. Vi har gott om statliga kulturinstitutioner. Där kallar man det för armlängds avstånd.

Parallellen när det kommer till högre utbildning och forskning är akademisk frihet. På samma sätt har vi statliga institutioner som är lärosäten – alla utom tre såvitt jag vet, Anders Ådahl får rätta mig om jag har fel – och som är statliga myndigheter.

Det som satte frågan på vår agenda från början är de övertramp som har skett från den politiska nivån när det gäller att lägga sig i saker som rimligen borde beslutas av dem i akademin verksamma. Det handlar om saker som rimligen borde vara upp till dem att uttala sig om, forska om eller publicera resultat om.

Vi ser motsvarande tendenser när det gäller armlängds avstånd i kulturpolitiken. Vi ser motsvarande tendenser till framflyttade positioner när det gäller politisk styrning av folkbildningen.

Det finns jättemånga exempel på politikområden där vi vill ha en vall mellan den politiska nivån och dem som ska vara fria att forma utförandet, för det är viktigt att det inte är politik och politisk övertygelse som styr hur det blir. Detta fungerar alldeles utmärkt så länge vi har politiker som respekterar den akademiska friheten.