Fru talman! ”Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”

Så lyder det övergripande målet för forskningspolitiken. För oss socialdemokrater är det viktigt eftersom vi vill bygga vårt lands konkurrenskraft på kunskap och kompetens, inte på låga löner och kassa arbetsvillkor.

Vi är ett exportberoende land. Flera miljoner svenska arbetstillfällen är direkt beroende av vår export. Vår export bygger givetvis på att vi har stora naturtillgångar, men lika mycket bygger den på att vi är suveränt bra på att bygga kunskap. Det är liksom inte för att vi bryter järnmalm billigast i världen som den gynnar vårt lands handelsbalans, utan det är för att vi vet hur man gör bra grejer av den.

Det är det vi menar när vi säger att vi ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner. På det viset går det att argumentera för att forskning och innovation bygger det svenska välståndet och är en förutsättning för landets ekonomi och medborgarnas välfärd.

För åtta år sedan antog riksdagen de nu gällande målen för forskningspolitiken. Det jag läste upp nyss var alltså det övergripande målet. Till det kommer tre delmål. De målen skulle gälla i tio år, enligt det beslut som fattades då.

Regeringen har nu lagt fram ett förslag om att det övergripande målet ska ligga fast, men man föreslår omfattande förändringar av delmålen trots att de har två års giltighet kvar. Regeringen påstår sig ha gjort en genomgång av delmålen men presenterar ingen sådan. Det finns ingen utvärdering eller uppföljning som motiverar de föreslagna förändringarna.

Det har fram till nu funnits ett delmål om att jämställdheten ska öka. Det delmålet föreslår regeringen ska strykas helt. Det innebär att regeringen föreslår att man ska avveckla forskningspolitikens strävan att öka jämställdheten. Det är en förändring som vi givetvis avvisar eftersom jämställdheten inom akademin alltjämt är bristande.

Regeringen föreslår också en utmönstring av målet att samverkan och samhällspåverkan ska öka. Avskaffar man det delmålet riskerar man att styra bort från forskningens samhällspåverkan och forskares samverkan med det omgivande samhället.

Regional samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle är viktig för att bygga regional konkurrenskraft och kompetensförsörjning. Således avvisar vi givetvis även den förändringen.

Vårt förslag är i stället att de tre gällande delmålen för forskningspolitiken får ligga fast, men att de utvärderas under den närmaste fyraårsperioden. Vi delar dock regeringens bedömning att det vore lämpligt att införa ett fjärde delmål om att Sverige ska vara ett av världens främsta innovationsländer. Det kompletterar den skrivning som finns i det övergripande målet bra och bör alltså läggas till.

Fru talman! Regeringen har lanserat resurserna i den här propositionen som historiska. Liberalernas företrädare sa i talarstolen alldeles nyss att de är de största någonsin. Historien har dock lärt oss att det är dags att bli misstänksam när den här regeringen lanserar satsningar som historiska.

Vid en närmare granskning var det inte sant den här gången heller. I år ökade resurserna till forskning med en och en halv miljard. Det motsvarar ganska precis den pris- och löneomräkning som regeringen har bedömt att högskolesektorn behöver 2025 – efter produktivitetsavdrag.

På samma sätt är påståendet att detta är den största satsningen någonsin bara sant om man inte räknar med att det sker prisökningar varje år. I inflationsjusterade priser är resursökningarna i denna proposition mindre än vad som var fallet i propositionen år 2020.

I vårt budgetförslag har vi lagt ungefär 700 miljoner mer än regeringen på forskning och innovation. Det är en satsning som är extra viktig nu när vi har en utdragen lågkonjunktur och en orolig omvärld.

Fru talman! Medlen i den här forskningspropositionen är inte bara för lite och för sent. De borde också fördelas annorlunda än vad regeringen föreslår. Regeringens förslag innebär en stor övervikt i medel som ska fördelas via de externa finansiärerna, det vill säga i forskningsråden. Utöver det innebär regeringens förslag att även de medel som går direkt till lärosätena ska omfördelas i konkurrens eller till politiskt prioriterade forskningsområden.

Basresursen, det vill säga de medel som varje lärosäte är garanterat, lämnar regeringen oförändrad på samma nivå som år 2020. De dåvarande socialdemokratiska regeringarna ökade i de två forskningspropositionerna före denna basresursen med ungefär 50 procent per proposition. Den gick från 8 000 per student till 12 000 år 2016 och från 12 000 per student till 17 500 år 2020.

Nu föreslår alltså regeringen att basresursen lämnas oförändrad. Med den inflation vi har haft sedan 2020 innebär det en realvärdesminskning av basresursen på över 4 000 kronor per student – mer än 20 procent.

Resultatet av regeringens förslag är att varenda tillkommande krona ska fördelas i konkurrens enligt politiskt beslutade kriterier eller till politiskt beslutade ändamål. På det viset minskar regeringens resursfördelningsförslag den akademiska friheten. Precis detta var Anders Ådahl inne på i ett replikskifte alldeles nyss.

Fru talman! Akademisk frihet är en viktig princip i forskningspolitiken. Forskare ska fritt kunna välja sina forskningsfrågor och sin metod och fritt kunna publicera sina resultat. Lärosätena måste vara fria att prioritera, att kunna planera långsiktigt och att bestämma själva. Det enda sättet att uppnå akademisk frihet är att politiker tar ansvar för att respektera forskares, lärares och lärosätens autonomi.

De senaste åren har flagranta övertramp skett från politiskt håll. Regeringens klåfingrighet när det gäller lärosätenas styrelser är ett exempel. Ett annat exempel är hopplöst raljanta uttalanden om enskilda kursers innehåll. Sverigedemokraternas attacker på lärosätenas inre arbete är ett tredje exempel. Det sistnämnda är för övrigt ett bevis för att lärosätenas associationsform inte skyddar akademin från politiska angrepp. Att Chalmers är en stiftelse hindrade inte Sverigedemokraterna från att hota dem med att dra in deras finansiering om de införde ett kontor för sitt jämlikhetsarbete.

Vi socialdemokrater ser stora risker med att på bredden reformera lärosätenas associationsform. En sådan inriktning riskerar att bli den här regeringens nästa marknadsmisslyckande. Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten. Därför är en utredning om lärosätenas associationsform överflödig.

Vi vill i stället se mer fria medel till forskarinitierad forskning, större frihet för lärosätena att använda sina forskningsmedel och bättre planeringsförutsättningar för att ge möjlighet till tryggare anställningar för forskare.

Fru talman! Det handlar inte bara om akademisk frihet. Det handlar också om högre utbildning och forskning i hela landet. Vi socialdemokrater har svarat för en omfattande utbyggnad av lärosäten i hela landet. Regeringens förslag leder i rakt motsatt riktning. Hur bra Uppsala och Lund än är så är jag övertygad om att excellens inte bara kan uppstå där.

Forskning i hela landet ger förutsättningar för regionala tillväxtkluster och regional kompetensförsörjning. Flera exempel på världsledande forskning finns vid mindre och nyare lärosäten i hela landet.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill använda kunskapsbildning och forskning för att lösa samhällsutmaningar som är aktuella här och nu. Därför har vi lagt fram förslag om att avsätta mer resurser till forskning om till exempel brottsprevention. Regeringen har ett något enögt fokus på brottsbekämpning – något som är viktigt – men det bästa brottet är fortfarande det som aldrig begås.

Vi vill se mer resurser till forskning om arbetslivets villkor. Det är avgörande för ett långt och hälsosamt liv. Därför behövs mer kunskap om hur allvarliga arbetsplatsolyckor kan förebyggas, hur arbetsrelaterad ohälsa kan förhindras och vad som krävs för att människor ska orka – och hålla – fortsätta arbeta hela vägen fram till pensionsåldern.

Klimatkrisen är här och nu. AI-utvecklingen sker här och nu. Det krävs mer forskningsmedel om vi inte ska hamna hopplöst efter.

Fru talman! Jag vill slutligen säga något om det svenska språkets ställning. Det svenska språkets ställning i akademin har försvagats de senaste decennierna. År 2022 skrevs 94 procent av alla avhandlingar vid svenska lärosäten på engelska. Forskning på svenska förhållanden är viktigt, inte minst i samhällsvetenskaper och humaniora. Om all forskning sker på andra språk än svenska riskeras både kunskapen om svenska förhållanden och stora språkliga domänförluster när all begreppsbildning i olika ämnen sker på andra språk än svenska. Begreppsbildning är centralt för att bygga starka professioner i det här landet.

Detta är en utveckling som vi socialdemokrater ser med oro på. Vi vill därför att åtgärder vidtas. Fler utbildningar på kandidatnivå måste ske på svenska. Fler svenska studenter måste fortsätta till forskarstudier, och andelen avhandlingar som skrivs på svenska måste öka.

Sammanfattningsvis vill vi socialdemokrater se mer resurser till forskning i hela landet fördelade med långsiktighet och respekt för akademisk frihet som övergripande principer. Vi vill upprätthålla strävan mot jämställdhet i akademin och samverkan med det omgivande samhället. Vi vill sätta av externa medel för att finna ny kunskap som kan bidra till att lösa de mest trängande samhällsproblemen. Vi vill också stärka det svenska språkets ställning i akademin.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag endast bifall till reservationerna 7, 29 och 84.

(Applåder)