Fru talman! Det förefaller vara angenämt att vara extremt nöjd. Var det så ledamoten sa att han var över allt det fantastiska som han hade åstadkommit, även om han inte ville vara nöjd och sätta sig som en mätt katt?

Oavsett det vill jag ställa ytterligare några frågor. Okej, man har fördubblat stödet till de regionala flygplatserna. Men det fattas fortfarande ett antal hundra miljoner kronor.

Jag tror att både ledamoten och jag har fått mejl i dag som handlade om att Transportstyrelsens regler och höjda avgifter kommer att försvåra för beredskapsflygplatserna. Det finns många delar som vi behöver lyfta in.

Ledamoten nämnde både beredskap och covidpandemin i sitt anförande. Beredskapsfrågan är förstås inget man löser en gång för alla och sedan är klar, utan det är en fråga som vi kommer att få leva med under lång tid framöver. Behöver vi inte säkerställa att de regionala flygplatserna är tillräckligt livskraftiga? Behöver vi inte ha en miniminivå för transporter i Sverige i händelse av kris eller i värsta fall krig?

Ledamoten nämnde covidkrisen och att budskapet till flygbolagen då var ”Flyg!” men till resenärerna var det ”Stanna hemma!”. Är ledamoten, och därmed regeringen, beredd att ta liknande initiativ till en plan för en miniminivå för transporter i Sverige i händelse av kris och krig? Varför hör vi så lite om beredskapsfrågorna i förhållande till infrastruktursektorn när det gäller det rent konkreta?

Man säger att det är viktigt, och man talar ofta om det. Men vi har ännu inte sett några konkreta planer för hur detta ska verkställas. Jag är väldigt nyfiken på om ledamoten kan bringa klarhet i det.