Herr talman! I dag känner jag en särskild stolthet över att stå i den här talarstolen. Det är en stor dag. Att få vara med och fatta beslut om en av de mest omfattande reformerna inom socialt arbete på decennier är smått historiskt. Det är stort, efterlängtat och nödvändigt.

Socialtjänsten är kanske en av samhällets viktigaste institutioner, inte bara för att den finns där när livet är som svårast utan för att den förkroppsligar något ännu större: vårt gemensamma löfte att ingen ska falla ur det skyddsnät som vi bygger tillsammans och att alla människor ska ha rätt till ett värdigt liv.

Vi får inte glömma att även den nuvarande socialtjänstlagen en gång var en revolution. Den markerade slutet på den tid då fattigvård, nykterhetsvård och barnavård präglades av moralism och kontroll. Den lagen föddes ur insikten att människor inte lyfts ur utsatthet genom skam utan genom stöd och respekt.

Portalparagrafen i lagen satte tonen: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor,

aktiva deltagande i samhällslivet.”

Det är faktiskt riktigt fint.

Under lång tid var socialt arbete något att vara stolt över. Det krävde mod och engagemang. Det fanns en tro på socialarbetarnas professionella omdöme och vilja att göra verklig skillnad.

Men med tiden förändrades förutsättningarna. Samhället förändrades. Kraven ökade, och resurserna minskade. Socialtjänsten fick bära konsekvenserna av andra politikområdens tillkortakommanden. Detaljstyrningen ökade, administrationen svällde och tilliten till professionen urholkades. Socialtjänstens tid och resurser gick till systemet, inte till människan. För dem som sökte hjälp blev känslan alltför ofta att socialtjänsten inte var ett stöd utan mer av ett straff.

Det är därför en ny lag är så viktig. Efter många års utredningar och diskussioner, viss kritik och en hel del väntan står vi äntligen här, redo att ta ett nytt steg för socialtjänsten och för dem som den finns till för.

Herr talman! Jag har genom åren mött otaliga socialsekreterare. De är den yrkesgrupp som lärt mig mest om vad socialt arbete verkligen innebär. Men jag har också mött många av dem som socialtjänsten finns till för – människor vars röster sällan hörs här inne men som bär hela verkligheten på sina axlar.

Jag har levt nära människor vars liv inte varit kantade av rosor. Jag har stått sida vid sida med ensamstående mammor som har krigat sig igenom vardagen. Jag har sett människor brytas ned av missbruk men också sett deras hjältemod när de tagit sig ur det. Jag har sett föräldrar förtvivlat försöka rädda sina barn från att dras in i kriminalitet.

Och så har jag träffat Bossen. Bossen var en klassisk figur på torget i stadsdelen där jag växte upp: rödbuskigt skägg, glimten i ögat och alltid redo med en Göteborgsvits. Redan som barn började vi ett slags samarbete. Jag handlade åt honom, ibland för att han hade ont i ett ben, ibland för att han inte var riktigt nykter. Jag fick några slantar till lite godis.

Han levde ett liv i tungt missbruk, men han hade ett hjärta av guld. Han höll koll på min hund när jag gick in i affären, och jag höll lite koll på honom när det behövdes. Så fortsatte vi att hjälpa varandra under åren. Han blev en del av min vardag.

Men med åren blev hans missbruk allt tyngre och hans liv allt tuffare. Ibland blev han arg och kom i bråk. Jag såg hur människor skrek åt honom, tog omvägar runt honom och spottade efter honom. Jag såg ett politiskt parti dela ut mat i en valrörelse, men när han, den som kanske mest av alla behövde det, sträckte sig fram, nekades han. Den förnedringen glömmer jag aldrig.

Med tiden blev jag orolig. Han var ofta blåslagen och alltmer sliten. Jag vädjade till honom att söka hjälp. Han försökte men orkade inte hålla fast. Skammen över återfallen var blytung. Så en dag berättade han varför han led. Han berättade om livet han hade haft som gick helt förlorat. Han berättade om när hans hus en natt brann, om barnen han förlorade den natten och om brännskadorna över hela hans kropp som jag aldrig tidigare lagt märke till.

Jag vet inte om Bossen lever i dag, men han är alltid med mig. Han lärde mig att ingen väljer ett liv i utsatthet, utan det är nästan alltid ett resultat av trauma, förlust och oerhörd smärta. Det är verkligen en kamp.

Det är med den blicken jag ser på den nya lagen, och den gör mig hoppfull. Även om den inte kommer att lösa alla problem har den potential att bli startskottet för en nödvändig kulturförändring.

Hade jag mött Bossen som socialsekreterare hade jag inte velat möta honom med byråkrati och fragmenterade insatser. Jag hade velat möta honom med tid, tillit och professionell kunskap – med förutsättningar att bygga relation, skapa förändring och arbeta långsiktigt. Det är vad den nya lagen möjliggör om vi gör detta på rätt sätt.

Herr talman! Vi är dock inte i mål. Vänsterpartiet ställer sig i stort bakom lagen, men vi ser också brister.

Den största är resursfrågan. Regeringen har avsatt medel för implementeringen, vilket är både nödvändigt och välkommet. Men det räcker inte. Det krävs en långsiktig och kraftfull satsning på socialtjänstens arbete i dess helhet. Ambitioner kräver ekonomiska muskler. Därför yrkar jag bifall till reservation 28.

Vi ser också att det förebyggande arbetet är avgörande. Tidiga, lättillgängliga insatser är rätt väg, men det kräver balans mellan förebyggande, utredande och behovsprövade insatser. Det kräver samordning och tydlighet, så att det blir lätt att göra rätt.

Vi vill heller inte se en utveckling där socialtjänstens arbete styrs av vad som råkar finnas i stället för av vad som faktiskt behövs. Risken är att tillgång styr före behov, eller att insatser inte når de grupper som behöver dem mest. Vi måste se till att stödet blir jämlikt och träffar rätt.

Det är också en enorm utmaning att stora delar av samhället utvecklas i en riktning som snarare förvärrar de problem som socialtjänsten har att hantera med till exempel ökade ekonomiska klyftor och en växande skolsegregation. Här måste politiken ta ansvar, så att inte socialtjänsten får än större börda. Socialtjänsten ska inte ensam bära allt ansvar – det måste vi göra tillsammans.

Herr talman! I många debatter fokuserar vi på unga i kriminalitet. Det är viktigt, men det är bara en liten del av det som socialtjänsten gör. Vi får inte tappa helhetsbilden. Socialtjänsten är till för dem som lever i ekonomisk utsatthet, ensamstående föräldrar, våldsutsatta kvinnor och barn som far illa. Och allt hänger allt som oftast ihop.

Det är därför särskilt oroande att regeringen parallellt med den nya socialtjänstlagen har ett nytt lagförslag om så kallat mellantvång, med böter för föräldrar som inte medverkar och fotboja till barn, utan domstolsprövning. Det här förslaget har mötts av en närmast unison kritik från professionen, forskare och experter. Kritiken är inte ideologisk; den är grundad i verkligheten. Det här fungerar inte. Det bygger på felaktiga antaganden om att föräldrar inte vill hjälpa sina barn när verkligheten är att de ofta inte förmår. Lösningen ligger i relation och tillit – inte i tvång.

Det kan låta handlingskraftigt att tala om böter och fotbojor, men det ger inte resultat. Det motverkar allt det vi nu försöker uppnå med den nya socialtjänstlagen. Jag vill därför vädja till regeringen att ta till sig den svidande kritiken och dra tillbaka förslaget om den så kallade LIV. Låt i stället den nya socialtjänstlagen få verka. Ge den en verklig chans!

Herr talman! Efter några allvarliga rader vill jag nu avsluta där jag började, med stolthet och hopp. Om vi gör detta rätt kan det bli början på ett nytt kapitel i Sveriges socialpolitiska historia. Vi kan skapa verkliga möjligheter till förändring. Vi kan stärka en yrkeskår som förtjänar vår respekt och våra resurser. Vi kan möta människor, inte med misstro, utan med medmänsklighet – för Bossen, för barnen och för framtiden.

(Applåder)