Herr talman! Jag tänkte tala från hjärtat.

Jag minns själv när jag flyttade upp till Umeå som student och levde livet. Jag älskade korridorlivet. Det var där jag mötte många av mina vänner, och det var också i många av mina vänners korridorer som vi hängde. Där byggde jag det gigantiska sociala nätverket jag hade. Fem minuter ensamtid var tråkig tid, enligt mig.

När jag skadade mig var en anledning till att jag fick stanna kvar på sjukhuset i nio månader att min bostad inte var tillgänglig. Till slut hittade de en lägenhet som var tillgänglig i ett nybyggt studentbostadsområde – en bra bit bort från mina vänner.

När jag ett år efter min skada fick jobb som internationell studentkoordinator var jag lycklig. Jag hade alltid älskat att umgås med internationella studenter från världen över. Men ganska snabbt hamnade jag återkommande i jobbiga situationer. Alla de spontana träffarna – kompisarna sågs för att laga mat hos en vän i en korridor, fika, baka, festa eller gå på en efterfest – var omöjliga för mig. Det kändes extremt begränsande. Så är det i Umeå, som i så många andra studentstäder, nämligen att många av studenthusen är byggda i en annan tid.

Jag förstår att man måste vara pragmatisk, att det inte är möjligt att göra allt tillgängligt, när de gamla husen byggdes i en tid när funktionsnedsatta i bästa fall förpassades till institutionalisering. Men det värsta vi kan göra är att gå in i framtiden och bygga otillgängligt. Jag kan tycka att man kan sakna perspektivet vad universell tillgänglighet handlar om. Det handlar inte bara om att jag som funktionsnedsatt ska få en chans att studera på samma universitet som andra och ha en lägenhet, om än någon annanstans, utan det handlar om att jag ska kunna leva mitt liv som andra.

Jag tänkte på detta när vi hade Camilla Waltersson på besök i socialutskottet för att berätta om hur regeringen jobbar utifrån den kritik som FN-kommissionen hade framfört, för att se hur vi följer FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Samtidigt som hon berättar om regeringens uppdrag och direktiv till olika myndigheter sitter samma regering och lägger fram förslag om att försämra tillgänglighetskraven för nya studentbostäder.

Vad är det mest hållbara sättet att bygga på? Jo, det är att bygga bostäder som håller över tid, som efterfrågas över tid och som kan användas och anpassas över tid. Det är inte så att människor vill gå tillbaka till en tid av trångboddhet, försämrade bullernivåer och försämrade ljusintag.

Avslutningsvis: Jag minns turen när vi åkte runt, och först skulle vi besöka ett område där man skulle renovera – och jag kunde inte följa med in. Jag fick i stället en liten studietur runt i Picassoparken. Jag har inget emot Picasso, men just där gjorde det ont. Det var första gången på länge som jag kände mig funktionsnedsatt.

Jag känner mig inte funktionsnedsatt i normala fall. Det är bara när min rullstol inte kan ta sig någonstans som jag blir funktionshindrad.

(Applåder)

Lättnader i byggkraven för studentbostäder

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 maj.)