Herr talman! Jag tackar Märta Stenevi för ett intressant tal. Jag håller dock inte med om allt, men så är det i politiken.

Märta Stenevi pratar om enkel matematik. Ja, det är klart att det blir ett lägre antal studentbostäder som är tillgänglighetsanpassade längre fram, men samtidigt är det 1 ½–2 ½ procent som efterfrågar den typen av bostäder. Det är betydligt mindre än 20 procent. Jag menar att vi har tagit till i överkant för att kunna hantera så att människor som behöver tillgängliga bostäder kan få det. Alla ska kunna studera.

Det här är inget nytt problem. Studentbostäder har vi haft för få av ganska länge. Vi har också haft problem med att det inte har byggts tillräckligt många. Det fanns ett tillkännagivande från de borgerliga partierna 2014–2015 med ett uppdrag till regeringen att återkomma.

Jag vet att Märta Stenevi hade detta på sitt bord då hon var bostadsminister. Som jag ser det kunde man inte hitta en annan lösning under åtta år med en S-MP-regering. Jag tycker att det är magstarkt att säga att man inte vill ha den lösning som Tidöpartierna lägger fram när man inte kan presentera någon egen lösning.

Det är ett faktum att studentbostäder kostar mer och mer att tillverka och producera och att hyrorna för studenterna blir dyrare och dyrare. Vi måste hitta någon typ av lösning eller något som bryter det mönstret. Det här är en del som man kan göra. Vi kan säkert komma överens om fler saker som kan göras, men man kan inte bara säga att man vill minska kostnaderna utan att tala om hur man vill göra det. Investeringsstödet är andras pengar som läggs dit. Det är inte att minska kostnaderna.