Fru talman och kollegor! Detta är min första debatt i civilutskottet – det blir spännande!

Sverige lider av en akut och långvarig bostadskris, och för studenter är situationen särskilt svår. Långa köer, höga hyror och brist på alternativ gör det svårt att klara studierna, särskilt för dem utan ekonomiskt stöd hemifrån. Därför är det förståeligt att man efterlyser lösningar. Det behöver byggas fler studentbostäder, gärna snabbare och billigare. Det är vi nog överens även med Tidögänget om.

Men det regeringen nu föreslår är inte en lösning – det är ett svek. I jakten på kortsiktiga kostnadsminskningar vill man sänka tillgänglighetskraven för studentbostäder. Det innebär att framtidens studentboenden kan byggas utan att anpassas för personer med funktionsnedsättning. Det är inget annat än medveten exkludering även om det står att 20 procent av bostäderna ska byggas med anpassning. Det är en återgång till en tid då människor med funktionsvariation inte räknades som fullvärdiga medborgare – och detta i en tid då landet har blivit rikare på alla sätt. Men pengarna hamnar någon annanstans.

Fru talman! Regeringen påstår att det handlar om att skapa möjligheter. Men i verkligheten tar man bort möjligheterna för en stor grupp studenter som redan i dag möter hinder. Man öppnar för en framtid där tillgång till bostad, gemenskap och utbildning bara gäller vissa, inte alla.

Tidöpartiernas förslag innebär dessutom en rad andra försämringar. Förutom sänkta tillgänglighetskrav har man redan föreslagit sänkta krav på dagsljus, lägre takhöjder och högre tillåtna bullernivåer för studentbostäder. Sakta men säkert håller man på att skapa ett separat, sämre regelverk för unga vuxna som försöker ta sig fram i livet. Och det gör man framför allt för att gynna fastighetsägare, inte för att förbättra livet för studenter.

Kritiken mot förslaget har varit massiv och samstämmig. Den kommer från alla håll – från Sveriges förenade studentkårer, Diskrimineringsombudsmannen, Socialstyrelsen, Institutet för mänskliga rättigheter, Folkhälsomyndigheten och funktionsrättsrörelsen. Alla säger samma sak: Förslaget bryter mot både svensk funktionshinderspolitik och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ändå väljer regeringen att blunda – att ignorera expertis och ignorera verkligheten. Man hävdar att personer med funktionsnedsättning fortfarande kan besöka studentbostäder. Men vad innebär egentligen ett besök om det inte går att laga mat, gå på toaletten eller stanna över natten? Vad är det för sorts delaktighet som erbjuds? Jag tycker att det är ett hån.

Fru talman! Att kunna hälsa på vänner eller partner på lika villkor som alla andra är en självklarhet i ett inkluderande samhälle. Det är inte en lyx; det är en mänsklig rättighet. Men regeringen reducerar delaktighet till att kunna passera tröskeln, inte att kunna leva ett liv på lika villkor.

Dessutom är de påstådda ekonomiska vinsterna kraftigt överdrivna. Regeringen räknar med att en 20-procentig reduktion ger en minskning av byggkostnaderna med endast 7 procent. Samtidigt finns inga krav på eller garantier för att hyrorna kommer att sänkas.

Vad blir då resultatet? Sämre bostäder, samma höga hyror och en grupp människor som utestängs från gemenskap och tillgång. Det är ett högt pris att betala för en marginell ekonomisk vinst som dessutom hamnar i bygg och fastighetsbolagens fickor, inte hos studenterna.

Jag tycker att det är dags att tala klarspråk: Det finns inget som tyder på att detta förslag kommer att ge tillgång till bostäder med rimliga hyror. Det enda det kommer att leda till är att studentbostäder blir billigare att bygga, inte att de blir billigare att bo i.

Fastighetssektorns signaler efter förslaget är oroväckande. Man talar redan om att ta bort tillgänglighetskraven för fler bostadstyper. Det här är bara början, och därför måste vi dra en gräns nu. För om tillgänglighet blir valfritt blir också jämlikhet valfritt.

Vi i Vänsterpartiet säger tydligt: Studenter med funktionsnedsättning ska ha samma rätt till bostad, gemenskap och delaktighet som alla andra. Inget annat är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Men när vi säger detta kallas det för principrytteri av regeringspartierna. Man hävdar att våra krav inte hjälper bostadslösa studenter. Men det är inte våra principer som har skapat bostadsbristen. Det är decennier av borgerlig politik – utförsäljningar, marknadsanpassningar och nedmontering av det gemensamma – som har gjort det, inte vårt ”principrytteri”. Kalla oss gammaldags om ni vill, om det betyder att vi står upp för rätten till ett hem för alla.

Fru talman! Det finns alternativ. Det behövs ett statligt investeringsstöd för studentbostäder, med tydliga krav på rimliga hyror och tillgänglighet, såklart. Det är så vi bygger ett samhälle där unga får en ärlig chans och där ingen lämnas utanför.

Vi vill ha fler bostäder, men inte till vilket pris som helst. Vi vill framför allt ha billiga hyror så att människor har råd att bo, men inte genom att människors rättigheter offras.

Fru talman! Därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 1.