Fru talman! Tack, Henrik Vinge, för frågan! Jag noterar att ledamoten framför allt vill prata om antal. Det framgick också av det tidigare replikskiftet med Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill kanske inte prata om antal, för det är inte det som är fokus.

Jag tänker att vi har en gemensam strävan: att motverka kriminalitet och brottslighet i Sverige. Vi vill att personer som har begått brott ska straffas för det. Det tror jag inte något parti i Sverige motsätter sig. Vi vill att det ska föras en politik som leder till att så få brott som möjligt begås, oavsett om det är av svenska eller utländska medborgare. Fokus för den här ganska begränsade debatten är, som jag tog upp tidigare, framför allt att vi inte vill se ett potentiellt påbörjat urholkande av det svenska medborgarskapet. Det är en principiell fråga.

Regeringen skriver tydligt att det förmodligen inte kan bli tal om särskilt många fall. Även om det stämmer är det viktigt att också i dessa diskussioner diskutera vad det innebär för principen om mänskliga rättigheter, oavsett antalet fall. Det var det jag försökte lägga fokus på i mitt anförande.

När vi läste detta – kanske inte riktigt lika ingående som Vänsterpartiets representant verkar ha gjort, vilket kammaren fick en dragning om här tidigare då hon redovisade allt hon tillgodogjort sig – diskuterade vi att det stod att man ska bedöma till vilket land den dömda personen har starkast anknytning. Vi tänkte att det kan öppna för en godtycklighet som vi inte vill se på området mänskliga rättigheter. De gäller ju alla personer, oavsett om de är dömda för brott eller inte. Det är det som är poängen med mänskliga rättigheter; de ska gälla alla.