Herr talman! Tack så mycket till Gustaf Lantz för orden och för frågorna!

Jag har svårt att dölja min glädje över att nu få en möjlighet att diskutera med en socialdemokrat att vi ska ha en uppföljning som är längre än sex månader. Den här diskussionen hade jag med det tidigare statsrådet Lena Hallengren när vi arbetade med propositionen och förslaget om lex Lilla hjärtat. Där blev resultatet, när det gällde uppföljning av placerade barn, max ett halvår. Vi från oppositionens sida krävde längre tid än så – att det åtminstone skulle vara ett år och att det skulle finnas möjlighet till ännu längre uppföljning om det individuella fallet så krävde.

I dag är det nämligen så här: Med den tidigare socialdemokratiska lagstiftningen skulle man med tre veckors uppföljning kunna leva upp till lagens intentioner. Vi försökte nå fram till den tidigare regeringen, men vi lyckades inte. Det har lett till den nuvarande LVU-utredningen. Ja, vi kommer att återkomma till riksdagen med ett förslag om längre uppföljningstid, i enlighet med det förslag som vi en gång drev i opposition mot Socialdemokraterna, som stod emot det.

Jag är glad över att det verkar som att detta, när regeringen lägger fram förslaget, kommer att kunna ske i ganska stor eller kanske till och med riktigt stor enighet.

Förslaget är på väg fram. Det arbetas i en utredning. Vi behöver ha beredda förslag, som ledamoten säkert känner till, som vi kan lägga fram som riktiga lagförslag. De är på väg fram.

(Applåder)