Herr talman! Jag tackar ministern för anförandet och för det engagemang och driv som finns för att förflytta frågorna om barns och ungas rättigheter framåt.

Centerpartister och moderater är oftast överens när det handlar om alla människors egen drivkraft och alla människors inneboende möjligheter till att – om man har rätt stöd och incitament – vara en deltagare i samhället, en deltagare på arbetsmarknaden och en del av en helhet. Vi brukar också vara överens om barns rättigheter till goda och trygga uppväxtvillkor, vilket ju är helt självklart. Det här har ministern och jag varit överens om under både förra mandatperioden och den här mandatperioden.

Jag har berömt, och jag kommer att berömma, det arbete som gäller den nya lagstiftningen. Men det är med visst smolk i bägaren.

Jag undrar om tron på den inneboende kraften inte finns när det gäller alla, när ministern under rubriken Förebyggande arbete släpper in frågor om att motivera till återvandring. Vem är det då som ska stå på barnets sida när det etiska dilemmat uppstår om vad som ska avgöra om man ska ge insatser till barnet i skolan eller i förskolan, eller om man med hjälp av ekonomi ska motivera föräldrarna att återvända till ett land man har flytt från?

Jag undrar om läget kommer att uppstå då en kommun med dålig ekonomi faktiskt hamnar i den valmöjligheten. Var är då barnens rättigheter?

När slutade Moderaterna tro på alla människors inneboende kraft och möjlighet att med rätt incitament och stöd faktiskt bli en del av samhället och att ge barn och unga en trygg uppväxt?