Herr talman! I dag fattar vi sannerligen ett historiskt beslut. Det går inte att beskriva det som vi nu är på väg att besluta om som något annat än en historisk milstolpe i svensk socialpolitik.

Det svenska sociala skyddsnätet är vida omtalat. Det är ett internationellt föredöme, och det är något som många strävar efter att efterlikna. Det är också något som vi svenskar ska vara stolta över. Det är långt ifrån i alla länder som det finns en socialtjänst och en socialtjänstlag när livet under kortare eller längre perioder är tufft.

Grunden i vårt skyddsnät är socialtjänstlagen. Det är den som träder in när människor som mest behöver samhällets stöd. Det är den man som svensk kan luta sig mot när man under perioder inte kan stå på egna ben. Den nuvarande socialtjänstlagen togs fram under 70-talet och beslutades och började gälla i början av 80-talet. Sedan har den lappats och lagats.

Samhället har under den här tiden utvecklats, och vi kan tyvärr konstatera att det i många avseenden har varit i negativ riktning. De problem som vi ser i samhället i dag kunde man knappt föreställa sig när den gamla socialtjänstlagen togs fram. Vi har helt enkelt försökt lösa dagens problem med gårdagens verktyg.

I dag tar vi första steget mot att ge socialtjänsten nya, moderna verktyg som på riktigt kan ta itu med samhällsproblemen. För låt oss vara ärliga: Vi har stora samhällsutmaningar som har växt fram under lång tid och som har bitit sig fast djupt i vårt samhälle. Det är problem med stora utanförskap, utnyttjande av bidragssystem och, inte minst, en växande ungdomskriminalitet.

En polis berättade för mig om en åttaåring som satt fast i gängens klor – det är den absolut yngsta jag har hört talas om. Det är ofattbart och något som inte ska kunna ske i vårt land, men det är ett faktum att organiserad brottslighet helt cyniskt utnyttjar barn, unga och funktionsnedsatta och får dem att begå mycket grova brott. Om vi fortsätter att arbeta som vi har gjort hittills kommer denna utveckling att fortsätta. Därför är det helt nödvändigt att vi förändrar det sätt som vi angriper problemen på.

Den nya socialtjänstlagen är frukten av många års arbete. Den har varit en rejält stor produkt att baxa fram till riksdagens bord, så att vi kan besluta om den här i dag. Faktum är att det är den näst största lagstiftningsprodukt som Socialdepartementet har tagit fram. Den största, kan jag upplysa om, är socialförsäkringsbalken, som togs fram 2009.

Jag är väldigt stolt över att ha lyckats med det som tidigare regeringar inte har lyckats med. Det är många som försöker ta åt sig äran av den nya lagen, men sanningen är att de utredningsdirektiv som Socialdemokraterna gav utredaren Margareta Winberg talade sitt tydliga språk om vilken ambition Socialdemokraterna hade. Sanningen är att det fanns väldigt lite ambition, för Winberg fick inte lämna några kostnadsdrivande förslag. Utredningen fick därigenom inte vara ambitionshöjande.

Den lag vi diskuterar i dag är verkligen ambitionshöjande. Den kommer, i alla fall initialt, att kosta stora pengar, och ska få kosta stora pengar. Regeringen skjuter till nästan 10 miljarder kronor över fem år till kommunerna för implementering och omställning till den nya lagen och de nya arbetssätten. Det är en historiskt stor satsning på socialtjänsten i Sverige. Detta kan ställas mot Socialdemokraternas direktiv, där ingenting skulle få kosta pengar – en lag som inte fick vara ambitionshöjande.

Det finns fler skillnader i den nya lagstiftningen. Vi stärker barnets rättigheter på ett tydligare sätt – det har den här regeringen tagit fram. Vi anpassar bestämmelserna till barnkonventionen. Större hänsyn tas också till något som är mycket viktigt: barnets åsikter. Det ska inte längre vara möjligt för en vårdnadshavare att tala i barnets ställe. Barn är experter på sitt eget liv och sin egen situation, och en vuxen kan aldrig fullt ut ge uttryck för barnets inställning. Detta är en röd tråd i flera av de lagar som regeringen tar fram. Vi sätter ett tydligt barnperspektiv framför vuxen- och föräldraperspektivet.

Det kanske bästa exemplet på hur lagen kommer att göra skillnad för barn och unga är att den nu innehåller att orosanmälningar ska göras digitalt sökbara. Några sådana förslag fanns inte med i den ursprungliga utredningen. Det innebär att när en orosanmälan inkommer ska en digital barnakt upprättas, oavsett om anmälan leder till en insats eller inte. Detta betyder konkret att socialtjänsten kan upptäcka barn som riskerar att fara illa tidigare och att socialtjänsten kan hjälpa fler barn.

Fram till nu har de här anmälningarna hamnat i en pärm, och jag tror att vi är många som känner att många barn har hamnat mellan stolarna. Det är slut med det nu. Genom den digitala vårdakten ska barn som far illa upptäckas.

En annan mycket viktig del för att möta dagens utmaningar som inte heller fanns med i den ursprungliga utredningen är att socialtjänsten nu får ett brottsförebyggande ansvar, såväl för vuxna som för barn och unga. Ska vi knäcka de kriminella gängen och stoppa rekryteringen av barn är det nödvändigt att alla delar av det offentliga Sverige bidrar till detta. Där spelar socialtjänsten naturligtvis en oerhört viktig roll. Den kommer till och med att vara en nyckelfaktor för att med tidiga insatser se till att barn och unga inte dras in i kriminalitet.

Skillnaderna till trots finns det brett stöd för de stora dragen i lagen. Det är jag väldigt glad över, och det är väldigt viktigt. Socialtjänstens medarbetare måste veta att det finns långsiktighet i arbetssätten och att politiken inte gör ett lappkast vart fjärde år. Därför vill jag rikta mitt uppriktiga tack till alla, oavsett partifärg, som har bidragit till att den nya lagen nu kommer på plats, för den är som sagt välbehövlig.

Den största förändringen i den nya socialtjänstlagen, jämfört med den gamla, är omställningen till ett mer förebyggande arbetssätt. Vi gör detta till ett ska-krav för kommunerna. Det är inte längre fritt valt arbete om man ska arbeta med förebyggande insatser eller inte. Ingen ska längre kunna prioritera bort sociala investeringar i framtiden.

Socialtjänsten arbetar i dag med en rad olika insatser och metoder. Många av dem är bra, välfungerande och evidensbaserade, men alltför många metoder saknar vetenskaplig grund och förankring. Så går det naturligtvis inte att ha det. På samma sätt som man kan lita på att en läkare behandlar en sjuk med evidensbaserad vård ska socialtjänsten hjälpa och stötta människor med evidensbaserade metoder. Den nya lagen ställer krav på att insatserna ska utgå från kunskap och beprövad erfarenhet.

Tyvärr är det så i Sverige i dag att befolkningen har svagt förtroende för socialtjänsten. Det har alltid funnits ett stigma kopplat till socialtjänsten, men det som är riktigt allvarligt är att det lägsta förtroendet finns hos dem som aldrig har haft med socialtjänsten att göra men som kan vara de som behöver den allra bäst.

Det är därför viktigt att den nya lagen ställer krav på att socialtjänsten ska vara mer lättillgänglig, både fysiskt och till sitt innehåll. Genom att socialtjänsten sänker trösklarna och erbjuder tidigare insatser, stöd och hjälp kan fler få del av de förebyggande insatserna. På så sätt kan också förtroendet komma att stärkas på sikt.

Socialtjänsten har i dag också ett utredningskrav på sina insatser. Det innebär att innan en person kan få stöd och hjälp och beviljas insatser ska en ordentlig utredning göras. Det är i grunden bra, och socialtjänstens verksamhet ska naturligtvis även i framtiden vara behovsprövad för att sättas in där den gör mest nytta. Men jag har träffat så många socialsekreterare som konstaterar: Det här är inte vad jag utbildade mig för. Jag ville ju göra skillnad för de mest utsatta, men jag sitter mest bakom en skärm.

Utredningskravet sätter onekligen käppar i hjulen ibland. När ett fönster öppnas och en person är mottaglig för en insats är det viktigt att insatsen kommer på plats snabbt. Därför öppnar vi nu möjligheten för kommunerna att erbjuda insatser utan individuell behovsprövning för att kunna ge hjälp där och då. Detta gör att vi i framtiden kommer att kunna se till att socialtjänsten slipper överflödiga utredningar av vissa insatser, som det också finns risk att man får nej på, och i stället kan sätta in insatser när fönstret är öppet.

Avslutningsvis vill jag rikta mig till alla de människor som har valt att arbeta i socialtjänsten runt omkring i vårt avlånga land – till er som varje dag går till jobbet och vill göra skillnad på riktigt och som vill hjälpa människor, barn som vuxna, som far illa eller löper risk att fara illa. Jag har rest runt i landet och träffat många av er. Jag har hört om problem med många tunga barnärenden, om desinformationskampanjer, om känslan av otillräcklighet när lagen inte ger utrymme för hjälp så tidigt som man egentligen vill.

Jag vill rikta ett varmt tack till våra fackförbund och professionsförbund Akademikerförbundet och Vision, Sveriges socialchefer och SKR som tillsammans med regeringen har tagit fram den här lagstiftningen. Det har varit ett närmast unikt arbete, där jag har lärt mig väldigt mycket. Jag är väldigt glad att vi har kunnat kroka arm runt de här förändringarna.

Jag hoppas och tror att den lag som vi beslutar om i dag ska ge er som jobbar i socialtjänsten förutsättningar att göra ännu större skillnad än ni redan gör. Det är ju så att vi här i regering och riksdag kan ta fram vilka lagar som helst, men om inte professionen är med på banan och är villig att vara med på en förändringsresa kommer ingenting att hända. Förändring kräver att vi gör det här tillsammans.

Den nya lagen med dess förebyggande perspektiv, dess krav på kunskap och beprövad erfarenhet och dess krav på lättillgänglighet kommer att göra Sverige tryggare och säkrare. Kanske inte redan i morgon, men på sikt är det här den bästa investering vi kan göra i barn och deras framtid. Därför vill jag avslutningsvis än en gång säga tack.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Hultberg, Malin Höglund och Thomas Ragnarsson (alla M), Mona Olin (SD), Christian Carlsson (KD) och Helene Odenjung (L).