Herr talman! Jag hade lite svårt att välja bland Miljöpartiets alla fantastiska reservationer, så denna gång yrkar jag undantagsvis bifall till både reservation 1 och 18.

Miljöpartiet välkomnar den nya lagen. Arbetet med den inleddes när vi satt i regering med Socialdemokraterna. Syftet är att socialtjänsten ska kunna jobba mer förebyggande och vara mer kunskapsbaserad och lättillgänglig.

Jag är dock lite rädd för att lagen trots alla partiers lovord inte får den stora effekt vi önskar när det gäller att jobba mer förebyggande. Det förebyggande arbetet är inte enbart socialtjänstens ansvar, utan det är framför allt ett kommungemensamt och samhälleligt ansvar.

Låt mig börja med mitt kära Umeå, där man har jobbat väldigt samlat. Umeå har 2 kronor högre kommunalskatt än jämförbara kommuner, vilket Moderaterna ofta påpekar. Man har kvar en stor allmännytta, som äger 50 procent av alla hyresrätter, vilket möjliggör för människor att få en hyreslägenhet i kommunens alla stadsdelar. Umeå satsar mer än någon annan kommun på kultur, fritid och civilsamhälle, och stadsplanerarna jobbar medvetet med blandade boendeformer för att alla invånare ska kunna bo överallt. I Umeå är 75 procent av gymnasieskolorna kommunala liksom en överväldigande majoritet av för- och grundskolorna. Allt detta bidrar till att kommunen kan jobba samlat och förebyggande, och socialtjänsten jobbar aktivt i första linjen genom att vara ute med fältarna.

Underfinansieringen av den offentliga välfärden oroar mig. Den har pågått länge, och fler och fler kommuner kämpar ekonomiskt. En kommunpolitiker vet att det första man skär ned på när det är kärvt ekonomiskt är allt som går utanför det lagstadgade, vilket innebär mycket av det förebyggande arbetet.

Att uppmuntra förebyggande arbete är lovvärt, men om vi från statligt håll vill att kommuner och socialtjänst ska jobba mer förebyggande måste vi också vara beredda att stötta dem mer ekonomiskt i detta.

Miljöpartiet vill att personalen får bättre förutsättningar. Socialtjänstens ovärderliga medarbetare, de utbildade socionomerna, befinner sig många gånger i svåra situationer när de försöker hjälpa familjer som kämpar med barn som har börjat komma på glid. Miljöpartiet tror därför på att inrätta specialistutbildningar för socionomer så att de kan specialisera sig efter den breda, generella socionomutbildningen. Socionomer jobbar inom många områden, och när det gäller exempelvis beroendeproblematik kan de behöva få möjlighet att specialisera sig. Detsamma gäller dem som jobbar med barn, unga och familjer.

Miljöpartiet vill att barnrättsperspektivet stärks. Barnets bästa ska inte bara beaktas vid vårdinsatser utan i alla beslut som rör barn, inklusive ekonomiskt bistånd. Regeringen gör här en farlig avgränsning som står i direkt kontrast till lagens mål om jämlika levnadsvillkor. Konsekvensen blir att barn i fattigdom drabbas hårdast. De tvingas avstå från fritidsaktiviteter, oroa sig för föräldrarnas hyra och kanske jobba extra redan i skolåldern. Sådana vittnesmål hörs redan från barn i ekonomiskt utsatta familjer. Barn ska inte göras ansvariga för familjens ekonomi, utan samhället har tvärtom en skyldighet att säkra alla barns lika uppväxtvillkor. Därför måste barnrättsperspektivet genomsyra hela socialtjänstlagen.

Det är också olyckligt att regeringen tar bort den uttryckliga skyldigheten att klarlägga barnets inställning om barnet inte själv uttrycker sina åsikter. Det går stick i stäv med vad både experter och FN efterfrågar. Flera remissinstanser, bland andra Barnafrid på Linköpings universitet, Barnrättsbyrån och Jämställdhetsmyndigheten, påpekar att barn ofta har svårt att tala fritt, särskilt om de känner lojalitet eller rädsla. Då måste socialtjänsten ändå aktivt försöka inhämta barnets åsikter på andra sätt. FN:s barnrättskommitté riktade nyligen skarp kritik mot Sverige för att barn sällan får komma till tals i beslut som påverkar dem, till exempel inom socialtjänsten. Kommittén uppmanar Sverige att lagstifta om att barn alltid ska få uttrycka sina åsikter i frågor som rör deras liv oavsett om det rör socialtjänst, migration eller annat.

Lagen behöver även värna respektfullt bemötande och likabehandling. Många vittnar om hur viktigt ett gott bemötande är. Det kan avgöra om man vågar söka hjälp och hur man upplever kontakten. En majoritet av remissinstanserna stödde utredningens förslag att skriva in en särskild bestämmelse om respektfullt bemötande i lagen, och det är därför beklagligt att regeringen har valt bort detta. I socialtjänstens arbete med människor i utsatt situation måste respekt och värdighet vara en självklar utgångspunkt. Genom att lagfästa det skulle en tydlig signal skickas om att ingen ska behöva känna sig kränkt eller illa behandlad när den söker stöd. Vi vet dock att i vissa grupper brister tyvärr förtroendet för socialtjänsten, och varje år får Diskrimineringsombudsmannen ungefär 150 anmälningar om diskriminering, främst rörande etnicitet eller funktionsnedsättning.

Slutligen vill jag ta upp två av de mest skadliga förslagen enligt oss: återvandringsuppdraget och det så kallade mellantvånget.

Regeringen föreslår att socialtjänsten ska informera om och uppmuntra till frivillig återvandring. Detta hör inte hemma i socialtjänstlagen. Socialtjänstens grunduppdrag är att hjälpa människor till social och ekonomisk trygghet och delaktighet i det svenska samhället. Att då samtidigt ålägga socialtjänstens personal att uppmana vissa att lämna landet är djupt kontraproduktivt. Det är migrationspolitik på villovägar, för att citera Akademikerförbundet SSR. Professionen och experterna är tydliga med att förslaget riskerar att allvarligt underminera tilliten. Socialtjänsten ska inte vara migrationspolitikens förlängda arm, utan den ska fokusera på dem som behöver stöd här och nu.

Vad gäller mellantvång, det vill säga att kunna tvinga på familjer insatser utan samtycke, förstår vi viljan att agera tidigt för barnets bästa. Men tvångsvägen är fel väg att gå. Forskning och erfarenhet visar att frivillighet och motivation är nyckeln till varaktiga förändringar.

Det saknas stöd i forskning för att mer tvång ger positiv effekt; tvärtom riskerar det att skada tilliten. Det säger bland andra Heike Erkers, ordförande för SSR. Regeringens mellantvångsutredning föreslog drastiska åtgärder som vite och fotboja på ungdomar över 15 år samt att föräldrar ska kunna tvingas till exempelvis föräldrastödsprogram. Responsen har varit starkt kritisk från bland andra Bris, Rädda Barnen, Föreningen Sveriges socialchefer, Vision och SSR, som gemensamt har uppmanat regeringen att pausa lagstiftningen.

Låt oss i stället gå den väg som bygger på förtroende, bättre kommunikation, alliansbyggande med familjerna och minskat stigma kring socialtjänsten. Det är precis denna anda som den nya lagen utger sig för att ha.

Sammanfattningsvis står Miljöpartiet bakom intentionerna i en ny socialtjänstlag, men vi kommer aldrig att acceptera att fina ord om förebyggande arbete och barnets bästa urholkas av resursbrist, otydlighet och politiska agendor som inte hör hemma i socialtjänsten. Vi vill se en socialtjänstlag som ger verktyg och resurser att göra skillnad, som finansierar det förebyggande arbetet fullt ut, som stärker professionaliteten och som sätter mänskliga rättigheter i centrum.

(Applåder)