Fru talman och ledamöter! Sverige är ett stort och glest befolkat land. Tillgänglighet är viktigt. Det är en förutsättning för mobilitet och utveckling i hela landet. Här finns funktionsmålet om allas rätt till grundläggande tillgänglighet av god kvalitet. Det är en viktig princip som ska värnas. Det är också en princip som vi från Vänsterpartiet står bakom och har tagit strid för flera gånger. Senast var i höstas, när fyra trafikavtal riskerade att stå helt utan statlig finansiering.

I höstas såg vi också vad som hände på Gotland när flygningarna till och från Gotland drastiskt och plötsligt minskade från två avgångar om dagen till en i veckan. Detta varade i två månaders tid. Sjukvårdens möjligheter att snabbt transportera akutprover och blod påverkades allvarligt, vilket hotade patientsäkerheten.

Flyget bidrar på flera platser med tillgänglighet som annars skulle vara väldigt begränsad, och för tidskritiska transporter är flyget ofta helt avgörande. Det råder alltså inga tvivel om att flyget behövs, och ibland är flyget också det enda alternativet. Flyg är dock för den sakens skull inte ett hållbart trafikslag.

Vi menar från Vänsterpartiet att vi måste kunna hålla båda de här sakerna i huvudet samtidigt. Vi behöver en saklig debatt om flygets förutsättningar och utmaningar med siktet tydligt inställt på samhällsnytta, omställning och vad som krävs rent konkret för att klara klimatmål.

För att kunna ha en sådan saklig debatt måste flygets omställning kommuniceras och planeras realistiskt och baseras på fakta – inte önsketänkande.

Ett uttalande som förekommer frekvent i dag är att utsläppen från flyget måste minska, inte flygandet i sig. Det hör man ganska ofta. Det här är ett uttalande som inte har stöd i forskning. Flygets utsläpp måste minska – det är sant – men samlad forskning visar också att vi behöver flyga mindre om vi ska klara att minska flygets utsläpp i linje med Parisavtalet. Det är ett faktum.

Fru talman! Det finns ingenting att vinna på att gömma undan de stora utmaningar som finns. Målar man upp en alltför optimistisk bild av vilka tekniska förutsättningar som finns för att minska flygets utsläpp i närtid och samtidigt förutsätter en ständig tillväxt, där flygandet ska öka kraftigt under samma period, riskerar det att uppfattas som oseriöst.

Internationella civila luftfartsorganisationen planerar för och prognostiserar en fördubbling av antalet flygpassagerare till 2042. De menar samtidigt att en sådan massiv trafikökning ska vara fullt möjlig att genomföra utan att utsläppen ökar. Det här är ett uttalande som även inifrån flygbranschen har avfärdats som just oseriöst. Det finns också fler kritiska röster inifrån flygbranschen.

Call aviation to action är en grupp som består av verksamma eller tidigare verksamma personer inom flygbranschen. De kritiserar sin egen bransch för att skönmåla de tekniska förutsättningar som finns för en bred omställning. De menar också att fokus för flyget behöver skifta från att ständigt öka flygandet till att prata mer om samhällsnytta och identifiera och upprätthålla de mest värdefulla förbindelserna så att flyget förblir tillgängligt för de personer och regioner som är mest beroende av det.

Det här är ett perspektiv som jag tycker saknas i den svenska debatten. Här har vi i stället sedan länge haft en debatt som präglas av att allt flyg är viktigt – och lika viktigt. Alla flygplatser ska behållas oavsett kostnad, och oavsett om det finns möjligheter att upprätthålla en god tillgänglighet med andra färdmedel.

I mitt hemlän har vi två flygplatser med bara fyra mil emellan: Linköping och Norrköping. I relativ närhet finns utöver de här två också två till: Skavsta och Jönköping. Det här är alltså ett relativt litet område i södra Sverige där avstånden är korta och där det dessutom finns goda möjligheter till alternativa färdmedel. Detta tycker jag att vi måste kunna diskutera. Men i dag är möjligheten att diskutera den här typen av frågor väldigt låst, och det är olyckligt.

Fru talman! Flyget behöver precis som allt annat i samhället förhålla sig till att man verkar i en föränderlig tid där förutsättningarna inte är statiska. Där ingår också att resandemönster förändras.

En orsak till att inrikesflyget har minskat är förändrade mötesvanor under pandemin, där digitala möten blivit allt vanligare. Det här är i grunden positivt. Att transportefterfrågan minskar till följd av nya tekniska möjligheter är helt i linje med steg ett i fyrstegsprincipen. Det är en princip som regeringen själv betonar ska ligga till grund för utvecklingen av transportsystemet. Det skriver man väldigt tydligt i sin egen infrastrukturproposition.

I stället för att efterleva sina egna principer gör regeringen dock ett stort nummer av att kritisera regioner och kommuner som antagit resepolicyer som följer fyrstegsprincipen och som tar klimatmål på allvar. I stället för flygskam jobbar den här regeringen hårt för att etablera en resepolicyskam samtidigt som man också uppmanar regioner och kommuner – och svenska folket – att stödflyga mitt i en klimatkris.

En sådan strategi stimulerar allt flygande. Man gör alltså ingen skillnad på om flygresan går till Thailand, mellan Stockholm och Göteborg eller mellan Stockholm och Gällivare.

Ett problem med en sådan strategi är att flygets utsläpp inte kommer att minska i linje med klimatmålen. Det är heller ingen garanti för att det blir de samhällsviktiga flygkommunikationerna som prioriteras, och då har man tappat ett jätteviktigt perspektiv.

Fru talman! Det finns mycket mer att säga, men jag avslutar där. Jag skulle vilja yrka bifall till reservation 10.