Fru talman! Tack, ledamoten, för möjligheten att förtydliga! Jag tycker att jag har varit ganska tydlig. Jag har försökt ge uttryck för någonting ganska grundläggande i en rättsstat vad gäller vilka beteenden som är önskvärda och inte och hur vi ska komma till rätta med olika problem.

För mig är det så att det inte går att kriminalisera eller lagstifta bort allting som är dåligt. Jag tycker såklart inte heller att det är acceptabelt att kalla poliser, socialsekreterare eller andra personer för nedsättande uttryck, som ledamoten just exemplifierade med i talarstolen. Men det vi diskuterar är ju om detta kommer att träffa rätt och om det är proportionerligt jämfört med andra intressen.

Jag tycker inte att det är ointressant om vi inskränker yttrandefriheten. Det kanske har att göra med min yrkesbakgrund; jag är utbildad journalist. Det kanske är därför jag bryr mig om detta. Men det betyder inte att jag inte tycker att de här beteendena är oönskade. Vi ska försöka komma till rätta med dem. Jag tycker inte heller att det är oviktigt att vi har en kriminalitet. Det tycker jag också att vi ska jobba med. Men det vi diskuterar i dag är mer på utformningsnivå. Vilka straff är proportionerliga, till exempel? Kommer de att ha effekt?

Det blir inte automatiskt bättre för att vi har hårdare straff vad gäller effekt och minskad brottslighet på sikt. Det finns olika intressen som ska vägas mot varandra – å ena sidan polisers rätt att slippa bli tilltalade med kränkande ord, å andra sidan yttrandefriheten och rädsla för oproportionerlig kriminalisering, särskilt när det finns en maktojämlikhet. Det är det vi diskuterar, inte den grundsyn som jag antar att vi alla delar, nämligen att det som det har getts uttryck för här är problematiskt.