Fru talman! Det vi diskuterar nu är att försöka skydda offentliganställda och begränsa den utsatthet för våld, hot och trakasserier som de riskerar.

Det är uppenbart att frågan är svår, och det är inte självklart hur vi ska hantera den. Det handlar om hur vi ska kunna skydda grundläggande principer om objektivitet, legalitet och likabehandling och att de inte får sättas åt sidan. Detta är grundläggande principer i en demokrati och en rättsstat.

Jag medger gärna att det har varit mycket diskussioner inom Vänsterpartiet om hur vi ska förhålla oss till förslaget. Vi har å ena sidan remissinstanser som har sagt att det riskerar att utmana mänskliga rättigheter, å andra sidan ett antal fackföreningar som markerar att vi behöver de här reformerna. Det är inte självklart hur vi ska välja, men vi har faktiskt valt att i högre grad följa de fackliga rösterna.

Sedan gäller det, vilket jag tror att vi kan vara ense om, att vi följer rättsutvecklingen väldigt noga. Det finns också några saker som vi kanske kan vara mer överens om än andra. Att kunna dölja uppgifter om personnamn när man underrättar om beslut är en åtgärd som jag tror är bra – sedan kan vi diskutera om den är tillräcklig. Det gör inte att vi åsidosätter möjligheterna till insyn, eftersom det går att få fram uppgifter om vem tjänstepersonen var. Men det blir i alla fall en viss fördröjning så att den som är upprörd över ett beslut hinner fundera lite till innan man agerar på något fräckt eller trakasserande sätt.

Jag tror också att det kan vara viktigt att vi har personuppgifter som är skyddade när det handlar om personalärenden och till exempel poliser i utbildning. Jag tror inte att vi ska utmana systemet och göra det alltför lätt att klassificera folk och sedan spåra dem i deras hem och privatliv.

Den svåra frågan är på sätt och vis den som handlar om förolämpning mot tjänsteman – någonting som är vanligt. Jag har arbetat inom lokalpolitiken tidigare, framför allt inom socialtjänsten, och jag har haft mycket kontakter med kriminalvården. Där finns en stor utsatthet för detta, och det blir ibland näst intill en never-ending story där någon hela tiden trakasserar men gör det på ett sätt som inte når upp till de klassiska brottskategorierna. Det skulle behövas en möjlighet att markera något bättre och kanske få stopp på ett sådant beteende.

Det finns också anledning att se vad regeringen skriver i propositionen och vad syftet är med det här. Det handlar inte bara om att någon kastar ur sig en oförskämd kommentar, utan det ska ha ett större djup för att kunna hamna i detta. För straffansvar ska det typiskt sett kunna förutsättas att det är opåkallade påhopp och angrepp som träffar tjänstemannen – som man föredrar att skriva i propositionen, men jag föredrar att säga tjänstepersonen – på ett mer personligt plan. Det kanske inte enbart riktar sig mot den enskilde utan också mot anhöriga och barn, och den som är utsatt blir orolig för vad som ska kunna följa om man inte lyder den som trakasserar.

Det kan också vara sådant som är grovt kränkande därför att det anspelar på att tjänstepersonen har fattat beslut utifrån sitt etniska ursprung, sin sexuella läggning, sin könstillhörighet, ett funktionshinder eller något annat särpräglat drag som personen i fråga har. Det är angrepp som är djupt kränkande och som inte har att göra med att man diskuterar ett beslut eller en åtgärd i sak, utan de är direkt riktade mot personen.

Här är det meningen att brottet ska hamna under allmänt åtal. Jag har märkt i debatten, inte minst på sociala medier, att vissa tror att allmänt åtal innebär att åklagare måste väcka åtal. Så är det inte. Allmänt åtal avser att det inte är nödvändigt att jag som känner mig träffad av brottet anger någonting till åtal utan att åklagaren ska pröva detta. Det ska på sakliga grunder prövas om det är tillräckligt på så sätt att rekvisiten är uppfyllda för brottet: Har vi tillräckliga bevis för att det handlar om det här brottet? Och har vi tillräckliga bevis också för att det är den här personen som har begått brottet? Det är alltså något helt annat.

En sak jag tycker är intressant är att det i mängden av remissvar är två teman som ständigt återkommer: Det här borde man kunna hantera med en bättre arbetsmiljö, och det här borde man kunna hantera med en bättre budget.

Det handlar om att man vill ha åtgärder i den ordinarie arbetsmiljön som gör att man kan vara beredd. Det kan vara att ha utrymme för något så banalt som att bara hinna prata: Vad är det vi har upplevt? Är det här en riskfylld situation? Kan du vara med mig på ett tjänstebesök? Kan du sitta intill när jag har besök av en person som jag inte litar på? Kan vi jobba tillsammans och vara två i ett visst ärende? Kan vi träna oss i det som polisen gör med det de kallar dialogpolis, alltså att dämpa en konflikt så att det inte hela tiden blir ett eskalerande?

Jag tror att alla professioner har glädje av att ventilera och bygga upp sådana här frågor. Jag tror också att det egentligen är ett ansvar för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock inte alltid tillhandahålla detta om det inte finns en viss budget för att kunna arbeta på det sättet.

Här vill jag återigen markera att det inte är rimligt att vi hela tiden lutar oss mot straffrätten och glömmer bort det viktiga förebyggande arbete som kan reducera dessa problem på riktigt och i grunden.