Fru talman! Som har framgått tydligt här i kammaren i dag kan man säga att våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Det kan innefatta många brottsrubriceringar, exempelvis misshandel, olaga hot, våldtäkt och sexuella övergrepp. Det förekommer i hela samhället oavsett klasstillhörighet, könstillhörighet, etnicitet, kulturell eller religiös bakgrund, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning. Majoriteten utgörs av mäns våld mot kvinnor, och som nämnts här i dag dödas varje år ett antal kvinnor av män som de har eller har haft en relation med.

Att utöva våld är alltid ett brott, och det finns flera lagar mot den här typen av upprepat våld. En osund och destruktiv relation, där våld kan komma att utvecklas, kan börja med att det som från början var förälskelse, uppvaktning och positivt intresse övergår i kontroll och svartsjuka.

Det i sin tur brukar leda till att den utsatta isoleras och kanske inte får träffa vänner ensam och att partnern ifrågasätter umgänge och fritidsaktiviteter. Den utsatta kanske måste bevisa sin kärlek genom att följa partnerns regler. Man brukar tala om att handlingsutrymmet för den utsatta drastiskt minskar. Det här är allvarliga varningssignaler. I en sund relation förekommer aldrig kontroll.

Fru talman! Insatserna och åtgärderna mot våld i nära relation har successivt blivit bättre, men det finns fortsatt mycket att göra. Inte minst polisens redovisning av Operation Beta visar att det finns behov av förbättringar.

Historiskt var misshandel i hemmet ett angivelsebrott. Om kvinnan inte ville anmäla blev det ingenting av det. Detta har som väl är ändrats. Vi har fått en förändrad syn på brott i nära relation som har gett oss ny lagstiftning i form av fridslagar vad gäller både kvinnofrid och barnfrid. Den nuvarande lagen om kontaktförbud, som vi debatterar här i dag, infördes 1988. Polis och åklagare har – tro det eller ej – utvecklat nya arbetsmetoder, men det finns fortfarande mycket att göra, inte minst vad gäller kontaktförbudet.

Kontaktförbud är en viktig skyddsåtgärd för främst kvinnor och barn som är utsatta för våld och andra kränkningar i nära relationer. Den nuvarande lagstiftningen har tillämpats restriktivt. Åklagarens beslut har ofta baserats på grunder som krävde att den våldsverkare som skapade rädsla och otrygghet hade en tidigare dom avseende likartad brottslighet.

Nu skärper vi lagstiftningen och ger ökade möjligheter att utfärda kontaktförbud och stärka skyddet för den utsatta.

Tidigare känd brottslighet har givetvis fortfarande betydelse, men nu väger vi även in andra faktorer som får större betydelse. Otillbörlig övervakning är ett sådant intrång som införs som ny grund för kontaktförbud.

Fru talman! Nytt är även att vi ser över kontaktförbudets geografiska gränser. Utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Rörelsefriheten ska begränsas för förövaren och inte för den som utsätts för våld, hot och trakasserier – även i fall där förövaren inte går hela vägen, vilket lyftes fram av tidigare talare.

Vi stärker också besittningsskyddet så att vi förhoppningsvis får bättre förutsättningar att ge den hotade möjlighet att bo kvar i bostaden medan den som kontaktförbudet avser får flytta på sig.

I vissa fall kommer ett särskilt utvidgat kontaktförbud även att förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte finns särskilda skäl mot det. Det kommer att bli vanligare med elektronisk boja och lättare att övervaka gärningspersonerna eller förövarna.

Det blir även straffskärpningar för den som bryter mot kontaktförbudet. De mest flagranta överträdelserna kan ge upp till två års fängelse. Överträdelse i andra fall kan ge upp till ett års fängelse och i ringa fall böter.

Parallellt med det utökade skyddet har polis och åklagare utvecklat ny arbetsmetodik med ökat fokus på förövarna. Indikationer på hot och risk dokumenteras nu kontinuerligt, och det görs insatser för att förhindra och förebygga brott. En del i detta är även ambitionen att utöka samarbetet mellan polis och andra myndigheter där sekretessen tidigare utgjort ett hinder.

Som jag nämnde i ett tidigare replikskifte finns det en utredning om ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Där föreslås en ny generell sekretessbrytande bestämmelse som syftar till att möjliggöra effektivt informationsutbyte.

Som vi var inne på tidigare här är det egentligen inte enbart polis och åklagare som ska arbeta med detta, utan hela samhället måste engagera sig på olika sätt. Det är viktigt att även myndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra som kommer i kontakt med kvinnor och barn som utsätts för den här typen av hot också indikerar det. Jag är fullt öppen för att polisen vidarebefordrar information, i den mån man har någon, till andra myndigheter. Problemet, i alla fall enligt rikspolischefen, har varit att polisen kommer in lite väl sent. Det finns myndigheter och individer som har haft informationen, men man har inte vidarebefordrat den i tid. Det gör att kvinnan löper stor risk att utsättas för brott. En liten vädjan till andra: Låt oss alla hjälpas åt att komma till rätta med det här!

Fru talman! Jämte de polisära insatserna mot den grova våldsbrottsligheten kopplad till gängkriminalitet och organiserad brottslighet har insatser mot brott i nära relationer regeringens högsta prioritet.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.