Fru talman! Tack, Gudrun Nordborg, för anförandet! Det var som vanligt engagerat.

Jag har en reflektion. Jag tror att vi båda är överens om att ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor är ganska komplicerade.

Jag satt och läste min tidning i morse innan jag begav mig hit till riksdagen. Där stod om en kvinnlig polis som jobbade med brott i nära relation och som helt plötsligt blev ett offer. Hon hade en relation. Hon fick barn. Mannen blev mer kontrollerande. Det hela urartade, och till slut blev det fysisk misshandel. Hon gjorde en anmälan och fick skyddat boende och så vidare.

I utredningen utgick man från att hon som utredare av brott i nära relation var kompetent att själv bedöma saker och ting. Vad hände då? Jo, åklagaren avskrev ärendet. Brott gick inte att styrka. Det fanns inga skador, bara hennes ord. Det fanns inga vittnen. Det innebar att mannen betraktades som oskyldig.

Hur länge ska man ha ett kontaktförbud? Vad ska det grundas på? Vi måste ha ett rättssamhälle som gör att mannen också betraktas som en rättsperson i den bemärkelsen att han har rätt att få sin sak prövad. Men det är komplicerade ärenden. Vi pratar mycket om förövare och så vidare. Förövare är någon som är dömd för ett brott, men många gånger handlar det om misstanke om brott som sedan inte utmynnar i något eftersom det ofta sker i slutna rum. Det finns inga vittnen, det finns inga skador och det har ofta pågått under lång tid.

Min fråga till Gudrun Nordborg är: Vad gör vi med den typen av ärenden?