Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och till den proposition som det bygger på.

Jag vill markera att detta är väldigt efterlängtat. Det är också så att det här har varit en fråga som i mycket har drivits av den förra regeringen, och det är viktigt att detta fullföljs. Jag vill också, liksom flera andra här i talarstolen, markera att vi är långt ifrån färdiga med den här problematiken.

När man från kvinnorörelsens sida – inte minst jourerna – i slutet av 80-talet började kräva vad man kallade besöksförbud var det i sig, som några har hunnit nämna här, en viktig reform och ett nytänk. Numera heter det kontaktförbud, och det vill jag att vi ska uppmärksamma. Här blir det på sätt och vis fokus på att det enbart skulle vara fysisk förflyttning av en hotfull person som innebär någonting för den som har varit eller riskerar att bli utsatt för hot och våld.

Även brev, sms och information på sociala medier, som kanske inte tydligt är riktad till en person men ändå träffar den som har varit offer eller är rädd för att bli offer, blir en återtraumatisering som är allvarlig för vuxna och än mer för barn. Även här måste reformerna skydda kvinnor och barn. Att en förövare eller trolig förövare gör sig påmind är väldigt dramatiskt.

Det blir också tydligt att vi kan behöva detta instrument i fler konstellationer än dem vi tänker på i första hand. Våld i nära relationer som drabbar kvinnor och barn är givetvis den allra allvarligaste, men detta ska även gå att använda för att skydda målsäganden och vittnen i rättsprocesser och underlätta för rättsväsendet att få korrekt information som kan bidra till friande eller fällande domar. Att kunna stötta dem som är målsägande och vittnen i andra situationer vill jag markera som ytterligare viktigt.

Om vi begränsar oss till de fysiska förflyttningarna är det oerhört viktigt att skyddsområdet är utvidgat. En passage i texterna som återkommer flera gånger är att man vill att området för kontaktförbudet ska vara så stort att polisen hinner fram om förövaren närmar sig gränsen för det. Jag tror att det finns väldiga utmaningar här, men jag hoppas verkligen att man kan tackla dem. Det är ju stora skillnader på var i riket man befinner sig. En kommun i övre Norrland är jättestor medan en kommun i södra Sverige är ganska begränsad till ytan. Ambitionen måste dock vara att leva upp till detta löfte så att området blir tillräckligt stort.

Det är ganska sällsynt att barn är skyddspersoner. Det har dock ökat successivt, och nu rör 8–10 procent av besluten om kontaktförbud barn. En jätteviktig markering i propositionen och betänkandet är att barn ska ha rätt till ett eget ombud. Om barnet ska skyddas av ett kontaktförbud ska det tillsättas en särskild företrädare, alltså en jurist som för barnets talan och gör barnets röst och behov tydliga. Om barnet i stället begränsas av ett kontaktförbud ska barnet ha en offentlig försvarare. Båda dessa aspekter är givetvis viktiga.

Vi måste gång på gång understryka att risken för att våldet trappas upp är som störst när en kvinna håller på att bryta upp från ett förhållande eller nyligen har gjort det. Här brister det stort i insikt. För ett par år sedan tittade Jämställdhetsmyndigheten på vårdnadstvister och kunde i sin rapport visa att våld var inblandat i 64 procent av fallen om vårdnad och umgänge.

De steg vi nu försöker ta är steg i en riktning mot att vi ska förverkliga löften och förpliktelser vi har åtagit oss i dokument om mänskliga rättigheter. Ni tänker säkert på barnkonventionen eftersom jag nämnde barn och vårdnadstvister, men det handlar också om Istanbulkonventionen, som nämns alldeles för sällan. Däri finns starka krav på att staten ska kunna skydda både kvinnor och barn bättre.

Det finns annan kritik att ta till sig. Riksrevisionen har granskat mycket i sin rapport, och Noas senaste rapport visar att polisen hade kunnat förhindra fler fall av dödligt våld mot kvinnor om man hade varit skickligare. Kompetensen i hela rättsväsendet måste skärpas, och detta motionerar Vänsterpartiet om år efter år. Kompetensutvecklingen blir heller aldrig färdig, för det kommer ständigt nya forskningsrön och fakta man behöver ta till sig för att kunna ge ett rimligt och rättvist skydd.

I dagens medier ser vi också att det är mycket som inte hanteras rätt. I ett fall, som utifrån det material som har samlats in verkar vara hedersrelaterat, säger man att den kvinna som senare mördades hade gjort flera anmälningar men att hon sedan tog tillbaka dem. Men det är faktiskt inte möjligt längre, för det är allmänt åtal. Om det görs en anmälan måste man förvalta den. Det handlar också om att bemöta offret på ett sådant sätt att offret förhoppningsvis fortsätter att ge information. Man ska dock inte stanna där utan försöka finna annat bevismaterial och hela tiden, oavsett om anmälan tas tillbaka, fortsätta när underlaget gör en misstänksam. Till exempel hade den nämnda kvinnan åtskilliga fysiska skador.

Jag ska också beröra att det finns åtgärder i rättsväsendet som inte alltid är kompatibla med varandra. Ett kontaktförbud omfattar ju ett visst område, och det ger personen som omfattas av förbudet en fingervisning om var den som ska skyddas från hot och våld finns. Detta är omöjligt att kombinera med andra åtgärder, till exempel skyddade personuppgifter med skyddad folkbokföring, eftersom man då redan har pekat ut var kvinnan nu finns. Sekretessmarkeringar fungerar inte heller bra.

Det yttersta skyddet, fingerade personuppgifter, innebär att den som är offer måste radera ut hela sitt tidigare liv och sina kontakter för att undvika kontakt med en enda person. Här är det jätteviktigt att fortsätta att diskutera vilka möjligheter vi har att agera utifrån Jämställdhetsmyndighetens förslag att det i stället är förövarens liv som ska begränsas. Om detta har Centerpartiet en reservation.

Min talartid är slut, så jag stannar där.