Fru talman! Det är ju detta jag tycker är farligt. Den här lagstiftningen kom på 80-talet. Vi har gradvis förändrat den; den har byggts på och byggts på. Vi har till slut landat i – och jag hoppas att alla håller med om detta – att det är ett feltänk. Oavsett vad alla tror, tänker och gör är det fortfarande brottsoffret som begränsas – inte förövaren. När det går så långt som att man i regeringens proposition använder formuleringar som att brottsoffret behöver ha ett större fredat område än vad som är möjligt i dag, eller att skyddspersonen inte ska behöva avstå från att gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga, blir det ju helt fel.

Jag tyckte att det var intressant att ledamoten tog upp att det finns en viss problematik med frihetsbegränsningar i relation till regeringsformen och Europakonventionen. Ja, så är det. Det beror på att vi har fel perspektiv. Då landar vi någonstans i frågan: Hur villig är ledamoten, regeringen och samverkanspartierna att faktiskt inte släppa den här frågan utan gå vidare och initiera en ny utredning där man på riktigt kan börja titta på frågan om ett begränsningsområde i stället för ett förbudsområde? Någonstans är ju detta det enda rimliga.

En konkret fråga skulle kunna vara huruvida ledamoten är redo att tillsammans med andra aktörer gå i bräschen för att en ny utredning, där man hakar i den här frågan, tar vid.