Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett engagerat anförande där han på ett föredömligt sätt kortfattat sammanfattade fördelarna med och de positiva effekterna av det här lagförslaget, som vi är särdeles överens om.

Jag skulle ändå vilja problematisera lite. Ett talesätt – inte bara från regeringen och dess samarbetspartier, utan från alla – är ju att man alltid ska sätta brottsoffret i centrum och att man med alla medel ska försöka begränsa förövaren och inte brottsoffret. I mitt anförande gav jag många exempel på att det inte är så och på att vi på något sätt genom årtionden har fastnat i en värdering som handlar om att det liggande förslaget är det absolut bästa för brottsoffret. Så är ju inte fallet. Oavsett hur stort område man utfärdar ett kontaktförbud på vet vi att kvinnan, som det oftast handlar om, rätt vad det är behöver åka någon annanstans – kanske till en annan kommun, där familjen bor. Hur det än är blir det brottsoffret – inte förövaren – som blir begränsad. Det kan röra sig om jobbkonferenser, utflykter eller sportlov eller om att hälsa på familjen, som bor någon annanstans.

I grund och botten tycker jag och Centerpartiet att det här borde göras om. Man borde ha en ordning där man inför en begränsningsyta för förövaren i stället för ett skyddsområde för brottsoffret.

Med tanke på att ledamoten är polis är jag genuint intresserad av hur man tror att det här skulle kunna funka. Är det här inte ett riktigt sätt att skydda brottsoffret?