Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition om en förändrad kontaktförbudslagstiftning. Det är bra, och det är efterlängtat. Många är de utvärderingar som har visat på allvarliga brister när det gäller hur regelverket tillämpas i dag. Inte minst gäller det Riksrevisionens senaste rapport, som ju nämndes här.

Men det finns brister även i regeringens nuvarande förslag. Jag vill lyfta fram några. En är att presumtion för kontaktförbud inte ska gälla gemensam bostad. Presumtionsregeln innebär att ju brottsoffrets skyddsbehov kan tillgodoses skyndsamt. Det leder också till större förutsebarhet, vilket är rättssäkert. Just därför är det konstigt att regeringen har valt att undanta de situationer där kontaktförbudet avser en gemensam bostad. Det är till och med orimligt. Det kommer ju att innebära mer ingående utredningar och längre handläggningstider, och dessa förlängningar sker på bekostnad av skyddspersonens säkerhet och integritet.

Fru talman! I dag är det nästan enbart tidigare brottslighet som utgör grund för kontaktförbud. Det har lett till den ibland horribla situationen att en kvinna tvingas leva gömd medan den som hotar henne går fri.

Regeringens proposition är här verkligen ett steg i rätt riktning. Det handlar om att andra faktorer än tidigare brottslighet ska vägas in i bedömningen, så att kontaktförbud kan meddelas i många fler fall än i dag. Det är dock viktigt att bedömningen inte lägger alltför ensidigt fokus på just de faktorer som nämns i propositionen, till exempel psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Riskbedömningen behöver breddas, så att till exempel aggressiva eller kontrollerande beteenden, som i dag inte är straffbara, också kan ligga till grund för att utfärda kontaktförbud.

Men, fru talman, vi beslutar alltså om ett system i dag som har verkat under lång tid och som begränsar brottsoffret, som i de allra flesta fall är en kvinna som inte har gjort något annat än att råka bli kär i fel man. Samtidigt går förövaren fri, eller så kan förövaren till stor del fortsätta leva ett vanligt liv och ha en i stort sett vanlig vardag.

Jag får faktiskt lite rysningar när jag läser texterna om syftet med nuvarande lagstiftning men också när jag läser argument för att ändra nuvarande lag. Jag tycker att vi är inne i en värderingsvurpa – jag ska försöka beskriva det lite grann.

Vi kan utgå från att kontaktförbud infördes för länge sedan som en åtgärd för att stävja våld i hemmet eller familjebråk, som det hette på den tiden. I stället för att döma någon till exempel för misshandel blev det en sämre lösning, en plan B. Det var svårt att döma. Därför införde man kontaktförbud.

Det är tydligt att tanken var att ett kontaktförbud först skulle gälla en bostad, en fastighet. Men det funkade inte riktigt i verkligheten. Skyddspersonen kunde nämligen stå i sin lägenhet och se genom fönstret att förövaren stod utanför och väntade på henne.

Jag citerar ett uttryck i propositionen: ”Regeringen anser dock att det framstår som rimligt att den utsatte, i de fall som det kan antas att ett ordinärt kontaktförbud inte är tillräckligt, kan komma i åtnjutande av ett större fredat område än vad som är möjligt i dag.”

Jag kan ju tycka att en person som inte har begått ett brott ska kunna förvänta sig att alla områden är fredade områden.

Man införde då ett utvidgat kontaktförbud som kunde gälla flera fastigheter, ett kvarter, och sedan till och med ett särskilt utvidgat kontaktförbud som kunde gälla ett eller flera större områden i anslutning till skyddspersonens bostad eller arbetsplats.

Men inte ens detta hjälper riktigt. Det är därför man i propositionen, tänker jag, pratar om att man ska kunna ha större områden, kanske en hel kommun.

Men jag citerar igen. ”Möjligheten att utöka förbudsområdet har varit ett led i att försöka åstadkomma en ökad frihet och trygghet för den som skyddas av förbudet. Skyddspersonen ska alltså inte behöva avstå från att t.ex. gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga.”

Fru talman! Wow! En kvinna ska kunna känna sig trygg även vid en lekpark eller i en affär nära sin bostad – gentilt! Man kan annars tycka att ett brottsoffer som inte har gjort något kriminellt ska kunna känna sig trygg typ överallt.

Detta är lite provocerande, kort sagt.

Fru talman! Det är också provocerande att lagtexten hela tiden problematiserar huruvida åtgärden är proportionerlig ur gärningsmannens perspektiv. Det pratas om och slås fast att en svensk medborgare enligt regeringsformen och Europakonventionen är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket, att lämna riket, att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.

Men det här gäller bevisligen inte de utsatta kvinnorna. Ett kontaktförbud innebär precis raka motsatsen till detta för skyddspersonerna.

Problemet är att särskilt utvidgade kontaktförbud inte hjälper på riktigt – de bygger på ett feltänk, enligt mig och Centerpartiet – oavsett hur stora områdena är.

Fru talman! Ett liv är nämligen mycket mer än bara jobb, skola och mataffär. Det är fritidssysselsättningar. Det är hobby. Det är umgänge med familj och vänner. Det är semesterresor, jobbkonferenser, spontana utflykter, sportlov, sommarlov, nya partner och släktträffar. Det mesta av detta sker sällan inom en enda kommun.

I dag är det alltför vanligt att förövaren står och väntar vid platsen där brottsoffrets familj bor, vilket kan vara i samma kommun eller en annan.

Grundförutsättningen måste vara att det alltid är förövaren, inte offret, som måste anpassa sig.

Centerpartiet har under lång tid framhållit att det här måste göras om i grunden, vilket också är vad Jämställdhetsmyndigheten lyfter i sitt remisssvar. Det handlar om en annan ordning. I stället för att avgränsa ett skyddsområde kring skyddspersonen borde man inrätta ett begränsningsområde kring förövaren som denne inte får lämna utan att meddela det. Förövaren bor då på ett ställe, jobbar på ett ställe och har mataffär på ett ställe och får vistas däromkring.

Det enda rimliga är såklart att skyddspersonen ska kunna leva sitt liv i frihet – utan rädsla och utan geografiska begränsningar. Regeringen måste därför skyndsamt göra en översyn av hela kontaktförbudssystemet som utgår från en sådan princip.

Centerpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 3.