Herr talman! Tack för det! Jag vill bara bekräfta vikten av den lokala tillväxten. Vi ska väl inte föregripa testamentet, men ärligt talat är inte mitt eget testamente det första jag fokuserar på. Det vore som att det handlar om min egen person.

Jag kan bara konstatera att det läge jag tog över var ett läge där polistillväxten inte skedde lokalt. Nu uppvisar vi svarta siffror med stor marginal. Vi vänder nu och ser till att lejonparten av tillförseln av nya poliser sker ute i våra lokalpolisområden. Den utvecklingen ska fortsätta.

Jag ska vara ärlig och säga att jag är mer fokuserad på den frågan än exakt i vilken byggnad poliserna sitter så länge polisen kan trovärdiggöra att de poliserna verkligen kan göra nytta nära medborgarna.

Vad gäller i varje fall en del av de receptioner som har lagts ned kan man titta väldigt konkret på vad det handlar om för lokaler. Det kan vara en lägenhet några trappor upp som inte är tillgänglig för medborgarna. I något annat fall kan det handla om en lucka som kanske är öppen två timmar i veckan där det sker sporadisk kontakt med medborgarna.

Det är svårt för mig att underkänna polisens bedömningar av att det kanske kan vara effektivare också ur medborgarnas synvinkel att organisera verksamheten på ett annat sätt. Därför är jag väldig fokuserad på att se till att det blir en tillväxt i lokalpolisområdena så att vi verkligen kan säkerställa att kurvan med svarta siffror fortsätter.

Sedan är jag fullt medveten om att lokalpolisområden numera inte sammanfaller med kommungränserna. Jag vet att när polisen säger att inriktningen är att ha en ordentlig polisstation per lokalpolisområde kan det förstås i ett fall som i Blekinge – där man har ett lokalpolisområde som omfattar Karlshamn, Olofström och Sölvesborg – innebära att det blir en station i Karlshamn.

Jag har mycket lätt att förstå att inte minst den som är lokal företrädare i relation till medborgarna, som fortfarande tänker i kommunala termer och inte i polisområden, kan uppleva det som en stor brist i relation till polisen.

Om vi har en seriös ambition att medborgarna ska få en ökad trygghet är det nog inte helt målrationellt att bara mäta i antal byggnader.

Det gäller i synnerhet om det kan vara en lägenhet några trappor upp som inte är tillgänglig för medborgarna och som bara har öppet ett par timmar i veckan eller luckor i en dörr där det i praktiken sker väldigt sporadiska kontakter och där det inte kan bedrivas ett rationellt polisarbete.

Det finns också exempel på där man har lagt ned en lokal station där det i praktiken har suttit ett par utredare. Om man ska få kraft i utredningarna mot brottsligheten vet vi numera att man måste poola resurserna, lägga ihop ärendena och jobba på ett systematiskt sätt.

Det är en viktig förklaring till att brottsuppklaringen vid dödsskjutningar har gått från 15 procent till över 70 procent. Vi måste också leverera riktig trygghet till medborgarna.

Jag vill ändå landa i det ni tar upp. Jag är övertygad om att ni har viktiga poänger i det. Både faktisk och upplevd trygghet handlar också om den fysiska närvaron, att det står en skylt på dörren som man naturligtvis vill ska motsvaras av en verklig verksamhet.

Jag tror också att det i detta finns en legitimitetsfråga. Det handlar om huruvida medborgarna framöver kan lita på att det finns polisär närvaro i deras kommun.

Jag vill ändå understryka att jag kommer att fortsätta ta upp den aspekten av frågan med Polismyndigheten utan att för den skull kliva över gränsen för otillbörlig styrning. Jag tycker att man ska tänka igenom varje sådant beslut.

Jag förstår också att när myndighet efter myndighet lämnar en kommun, som det beskrevs här, blir det en större fråga än om den enskilda myndigheten. Då handlar det om den statliga, den offentliga, närvaron i lokalsamhället.

Det finns som sagt mycket i det som har lyfts fram som är värt att ta vidare, också i min relation med och styrning av Polismyndigheten.