Herr talman! Tack till Gunnar Strömmer för svaret!

Det bästa jag vet efter en arbetsvecka här i Stockholm är att komma hem till Blekinge. Det är ett län med fem kommuner. De två minsta kommunerna, Sölvesborg, där jag själv bor, och Olofström, riskerar nu att stå utan polisstation.

I de här två kommunerna känner jag inte riktigt alla men väldigt många människor. Det är inte så många invånare, men de är mycket strävsamma. Det finns väldigt många småföretagare som jobbar och sliter och har ett stort engagemang i sitt lokalsamhälle. Inte sällan är de också väldigt aktiva i föreningslivet. Därigenom gör de att våra lokalsamhällen blomstrar. De gör stor nytta för samhället.

Men den kriminalitet som har smugit sig in i våra små orter och våra samhällen har skapat en växande misstro, en större oro för kriminalitet och därmed också en stor känslighet för frågan. Det gör att den här frågan är central just nu. Därför har kommunledningarna oavsett färg tillsammans med näringslivet, föreningslivet och polisen jobbat väldigt hårt för att upprätthålla tryggheten och göra förebyggande insatser.

Jag hör vad ministern säger. Jag delar ambitionen att vi ska ha fler poliser i yttre tjänst. Ett av de uttalade målen med polisreformen var just detta. Men att skapa trygghet är inte bara att ha fler uniformerade personer. Den lokala statliga närvaron, i det här fallet genom en polisstation, betyder också väldigt mycket.

Nu går verkligheten i en annan riktning. Polisstationer läggs ned runt om i hela Sverige: i Hallstavik, Rättvik, Leksand och Vansbro och nu också i Sölvesborg, Olofström och förmodligen fler kommuner. Ministern hänvisar till att det här är myndighetens ansvar. Men det är ändå regeringen som har ansvar för myndigheten. Man kan ju föra en diskussion om hur många stationer man ska ha och vilken lägstanivå det ska vara.

Jag skulle vilja uppehålla mig en kort stund vid den känsla jag inledde med att beskriva. Jag vet att Gunnar Strömmer håller med mig om att vi lever i en tid då misstron, utanförskapet, misstänksamheten mot beslutsfattare – inte minst i Stockholm – och känslan av att ingen ser eller lyssnar ökar. Jag skulle säga att detta kan vara extra påtagligt i små samhällen. Man känner sig bortglömd. Jag är personligen rädd för sådana här beslut, som gör att den känslan växer.

I Blekinge fick vi dessutom den oönskade presenten att även ett statligt servicekontor ska läggas ned. Det var en present vi inte önskade oss från regeringen. Nu sprids en känsla av otrygghet, och misstänksamheten växer. Även om antalet poliser växer minskar antalet polisstationer. Nu är det Sölvesborgs och Olofströms tur.

Min fråga till justitieministern kvarstår: Har justitieministern för avsikt att ta några initiativ i den här frågan?