Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret så här långt!

År 2018 hade vi 256 fall av människohandel som rapporterades. År 2024 var det 430. Det är en 50-procentig ökning. Trots det ser vi ingen ökning av antalet dömda. Åren 2022 och 2023 var det två dömda, år 2024 ingen. Det är egentligen bakgrunden till att vi står här i dag.

Det är jättebra att göra en massa saker. Jag tror också på myndighetsgemensamma insatser. Till exempel är akrimcenter en bra bas för åtminstone en del av den här problematiken, framför allt det som rör arbetskraftsexploateringen. Prostitutionen kan ju hamna på andra ställen, så att säga – även om vi har hört talas om exempelvis thaisalongerna, som är både arbetsplatser och i vissa fall forum för prostitution.

Lagstiftningen så som den ser ut, eller kanske som den tolkas, verkar för mig som lekman ganska bisarr. Jag plockar ett exempel från Jämställdhetsmyndighetens rapport. I ett mål som rörde en 14-årig flicka ansåg domstolen att hon inte blivit transporterad av den tilltalade eftersom körsträckan varit kort och den tilltalade suttit i bilens bakre del. Den tilltalade hade organiserat resan, och det var bevisat att han hade ett exploateringssyfte med resan. Det är oklart varför transportens längd påverkade bedömningen och varför man ansåg att den tilltalade inte var ansvarig för transporten på grund av att han satt i baksätet.

Det här kan man lätt instämma i, nämligen att det är rätt bisarrt att människor kommer undan på dessa grunder. Det har naturligtvis inte att göra med hur myndigheterna arbetar, hur åklagaren eller polisen har gjort sitt jobb, utan för mig handlar det möjligtvis om domstolarnas arbete men mer troligtvis lagstiftningen som de utgår från. Där behöver vi nog ge ett handtag.

Vad det verkar har de en rätt snäv syn på vad som klassas som hot. Individer kan frias eftersom det finns avtal mellan den exploaterade och den som tjänar pengar. Inom byggsvängen kan det handla om anställningsavtal som inte följs och som det troligtvis aldrig fanns någon ambition att följa. Men domstolen ser det som kontraktsbrott i stället för vad det är, nämligen en front för människosmuggling. Förbrytarna får alltså ut precis det de vill ha av att skriva falska papper. Lagstiftningen, rättsväsendet eller vem det än är rundas, och det blir problem inom fler och fler sektorer.

Jämställdhetsmyndigheten beskriver detta som att lagen är för komplex och dessutom nyttjas för lite. Högsta domstolen sätter inte praxis och talar om vad som gäller mellan de olika delarna i lagstiftningen. Det går väl hand i hand. Vad jag har hört och erfarit på olika håll hittar myndigheter på andra sätt att straffa de skyldiga. Man delar ut böter för mindre förseelser på arbetsplatserna eller hittar på andra saker för att stävja helheten, men man undviker just människohandels- och människoexploateringsbrotten.

Jag hoppas att vi tillsammans kan åtgärda dessa brott. Så här kan vi verkligen inte ha det.