Fru talman! Låt mig först bemöta detta om länsplanerna, som statsrådet pratade en del om. Även om man skjuter till mer medel har länsplanernas andel av den totala utvecklingsramen minskat över tid, och vi känner säkert båda till att regionernas bedömning är att anslagen till länsplanerna är otillräckliga. Det är bara en kommentar till det statsrådet sa.

Att statsrådet i sitt svar skjuter över frågan till regionerna är inget nytt. Det har statsrådet gjort tidigare vid ett flertal tillfällen, så det brukar vara svaret. I höstas var det fyra trafikavtal som riskerade att helt stå utan statlig finansiering. Jag ställde då en fråga till statsrådet om regeringens ansvar för hållbar mobilitet och allas rätt till tillgänglighet. Statsrådet svarade då: ”I vilken omfattning trafiken kommer att kunna bedrivas i det fall statens delfinansiering minskar eller uteblir är en fråga för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att ta ställning till.” Detta är ett praktexempel på övervältring av både kostnader och ansvar från staten till regionerna.

Precis denna problembild beskriver Klimatkommunerna, som samlar kommuner och regioner i omställningsarbetet. Man pekar tydligt på att ansvaret för omställning vilar tungt på kommuners och regioners axlar medan staten backar tillbaka. Detta har man sagt vid ett flertal tillfällen.

Många kommuner och regioner tar de klimatmål riksdagen har beslutat om på allvar och jobbar aktivt och ambitiöst med att ställa om transportsektorn och öka kollektivtrafikens marknadsandel.

SKR har samlat ställt sig bakom fyra av tio-målet, det vill säga att fyra av tio resor ska ske med kollektivtrafik. Men landets kommuner och regioner arbetar i motvind. Regeringen säger nej till att anta fyra av tio-målet på nationell nivå och avskaffar det verktyg som har funnits genom stadsmiljöavtalen för att kommuner och regioner i samverkan, tillsammans, ska jobba för en hållbar stadsutveckling och en ökad transporteffektivitet. Regeringen har inte heller tagit några initiativ för att hantera orättvisan som finns kring statliga subventioner och förmånsbeskattning, där olika trafikslag hanteras väldigt olika. Samtidigt har man också stoppat ett transportneutralt, rättvist reseavdrag.

Att retirera från ansvar och försämra kollektivtrafikens förutsättningar på det sätt regeringen gör får konsekvenser. I den senaste kollektivtrafikbarometern ser vi hur kollektivtrafikens marknadsandel minskade under 2024.

Att ett hållbart transportslag, som är så gott som helt fossiltfritt, tappar marknadsandelar går på tvärs med både klimatmål och transportpolitiska mål, men det går också på tvärs med vad regeringen själv säger sig vilja göra. Regeringen understryker i sin infrastrukturproposition att man vill betona vikten av ökad transporteffektivitet. Men Klimatpolitiska rådet konstaterade i sin senaste rapport att regeringens politik under 2024 bidrog till att motverka utvecklingen mot ett transporteffektivt samhälle.

Så jag frågar igen, men nu ur ett annat perspektiv: Hur kan regeringen stärka kollektivtrafiken för att på så sätt öka transporteffektiviteten, vilken man säger sig prioritera?