Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är dyrtider för de svenska hushållen. Allt fler svenskar har svårt att få pengarna att räcka till. Särskilt kännbart blir det när kostnaderna ökar för sådant som vi inte kan undvara. Vi behöver alla äta och ha någonstans att bo. På tre år har matpriserna ökat med 27 procent, och under samma period har hyresnivåerna ökat med 11 procent. Också kostnaderna för att transportera sig och ta sig dit man behöver komma har ökat kraftigt. Även det är en kostnad som är svår, eller omöjlig, att välja bort.

Ingen har missat att det har varit en stor diskussion om ökade bränslekostnader. För flera partier i den här kammaren, däribland statsrådets eget parti, var det en av valrörelsens viktigaste frågor. Statsrådets partiledare beskrev i valrörelsen prisökningen på bensin och diesel som att den riskerade att slå ut vår egen befolkning.

Prisökningen i kollektivtrafiken är det dock tyst om från Kristdemokraterna och övriga Tidöpartier, trots att den prisökningen är större. Priset för att resa kollektivt har ökat med 139 procent de senaste decennierna – det är en prisökning som är dubbelt så stor som den som har skett på bensin och diesel.

Av Tidöpartiernas starka fokus på bensinpriser och biltransporter kan man få intrycket att vi alla kör bil. Så är det dock inte – långt därifrån. Var femte person över 18 år i Sverige har inget körkort, och 25 procent av Sveriges vuxna befolkning har kollektivtrafiken som enda resealternativ. Det är alltså var fjärde svensk som har kollektivtrafiken som enda resealternativ; det är ingen liten grupp.

Regeringen har ju ansvar för hela landets utveckling och för hela befolkningen, så var finns regeringens och statsrådets omsorg om denna del av befolkningen? Riskerar inte även den att slås ut, för att använda statsrådets partiledares retorik? Här finns givetvis också pensionärer och barnfamiljer som drabbas av höga priser. Här finns också personer som behöver ha råd att ta sig till jobbet och råd att köpa busskort till sina barn så att de kan ta sig till sina fritidsaktiviteter. Den enda skillnaden är att den ena åker bil och den andra buss. Om den första har Tidöpartierna massor att säga, om den andra ingenting.

Statsrådet säger i sitt svar att det offentliga åtagandet i kollektivtrafiken är stort och att det har bidragit till att hålla nere biljettpriserna. Om det offentliga åtagandet är stort eller inte kan man diskutera. Vi menar att det är långtifrån tillräckligt stort. Faktum är att Sverige sticker ut som ett av få länder i Europa som inte satsar på kollektivtrafiken – jag återkommer till det. Vad gäller att man har lyckats hålla nere biljettpriserna är en 139-procentig prisökning för mig inte synonymt med att hålla nere priserna.

Mina frågor kvarstår. Vad ser statsrådet att regeringen kan göra för att hantera prischocken och bidra till att pressa ned kollektivtrafiktaxan?