Fru talman! När det gäller utredningen om ökad samverkan får vi nog alla säga att det är positivt om vi kan öka samverkan, frivilligheten och allas ansvar för att jobba brottsförebyggande och trygghetsskapande. Vi stod också bakom och var med och förberedde lagstiftningen för att ge kommunerna ett tydligare ansvar för det brottsförebyggande arbetet, vilket också finns med. Det handlar om lägesbilder och insatser för att öka tryggheten och bekämpa brottsligheten.

Det jag efterfrågar här och det som Stockholms kommun har efterfrågat kring både försäljningen och köpet av Sätra centrum är tydligare verktyg, det vill säga tydligare möjligheter för kommunen att agera proaktivt. Man vill inte bara vara hänvisad till samarbeten eller analyser. När det väl finns risk för oseriösa fastighetsförvaltare eller ökad kriminalitet och det inte räcker med samarbetsavtal – när det krävs att det offentliga går in med muskler – krävs det tydligare lagstiftning.

Det känns lite som att Sverigedemokraterna och regeringen har svårt att ge sig på privata intressen. Det här är en stor blind fläck för regeringen. De senaste månaderna har det blivit glasklart för alla oss andra som jobbar med brottsbekämpning att de privata intressena – vinstintressena i olika sektorer – gång på gång får gå före det allmännas intresse av ordning och reda eller trygghet. Vi ser HVB-hem som drivs av gängkriminella och vårdbolag som drivs av mc-klubbsföreträdare. Inte minst minns vi hur ett stort fastighetsförvaltningsbolag för ett år sedan lämnade tingsrätten i Södertälje och det i stället kom in en ägargruppering som rapporterades ha kopplingar till Södertäljenätverket.

Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater säger att det absolut är viktigt att vi får en lagstiftning på plats som ger konkreta verktyg när det kommer till brottsbekämpning men att det ibland också är lite luddigare. Ibland det viktigt att ha en bredare lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna att ta det ansvar som krävs för att inte bara upprätthålla trygghet utan också bygga hela städer. Det handlar om att bygga bort segregationen och öka jämlikheten. Vi vet att det skapar trygghet. Det skapar hela städer, och det skapar en möjlighet för de boende att känna: ”Det här är en stadsdel som jag vill bo i och som jag känner för.” Då växer motståndskraften mot både kriminalitet och annat ont.

I Dagens Samhälle för ett år sedan, precis när regeringen fick ta emot utredningen, uttalade sig ministern. Inledningen på artikeln var: ”Regeringen stoppar utredningen om en ny kommunal förköpsrätt vid fastighetsaffärer.” Bakgrunden till att regeringen hade gett det smalare direktivet var att det gavs en alldeles för bred möjlighet till kommunala förköp.

Det ska då också vägas in, vilket jag inledde mitt anförande med att säga, att de som var mest kritiska var just privata fastighetsägare och kanske en och annan centrumägare. Då är frågan vem man ska lyssna på. Ska vi lyssna på alla de kommuner och alla de myndigheter – Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och andra – som har lyft behovet av skarpare verktyg, eller ska vi lyssna på enskilda vinstintressen? Det är den första frågan: Vem lyssnar regeringen på när det gäller den här viktiga frågan?

Den andra frågan är: Finns det en tidsplan för när det kommer en kommunal förköpsrätt? Det är trots allt ett år sedan utredningen landade på ministerns bord.