Fru talman! Det var glädjande att höra att frågan i alla fall inte är förpassad till en papperskorg på departementet utan att den åtminstone bereds i Regeringskansliet. Men det har ju gjorts i två år nu. Precis som ledamoten Bergenblock var inne på presenterade utredningen färdiga författningsförslag. Jag är lite nyfiken på varför man måste ha så lång beredning av ett förslag som ändå är tämligen genomarbetat.

De människor som blir av med sin färdtjänst är människor av kött och blod. Det är människor som med hjälp av färdtjänsten levt ett ganska vanligt liv men som nu blir av med sin färdtjänst.

Ett fall som uppmärksammats mycket hemma i Skåne handlar om Caisa Ramshage, som bor i Ängelholm. Hon har ett jobb i dag, och arbetsgivaren är nöjd med hennes arbetsinsatser. Hon är väldigt glad över att kunna arbeta. Nu blir hon plötsligt av med sin färdtjänst. Det kom egentligen som från ingenstans. Hon kommer att behöva säga upp sig.

Ramshage frågar sig om vi lever i ett välfärdssamhälle eller i ett välgörenhetssamhälle, eftersom hon nu är bunden av sina grannars eller kompisars goda vilja för att kunna ta sig till jobbet. Hon vittnar också om att hon har bekanta med synskador som tvingas fråga grannar om hjälp för att ta sig till jobbet.

Det här sker i en tid när andra statsråd i regeringen står här i kammaren och talar sig varma om en så kallad arbetslinje. Samtidigt ser man utvecklingen runt om i landet, där människor som redan i dag är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och är arbetslösa i större utsträckning än andra jämförbara grupper, blir av med sina arbeten för att de blir av med färdtjänsten.

Myndigheten Trafikanalys konstaterar själv att lagens intentioner inte följs och att rättstillämpningen driver utvecklingen åt ett annat håll än lagens intentioner. Här finns uppenbarligen ett systemfel.

Det är klart att man kan peka på det regionala självstyret och säga att det är det som är avgörande. Men jag tycker att detta är uppseendeväckande när det kommer från ett kristdemokratiskt statsråd. Jag har suttit i den här kammaren åtskilliga gånger och hört kristdemokratiska ledamöter prata om vikten av kristna värderingar även i politiken. För mig innebär det att man bryr sig om människor som är i behov av hjälp och stöd. Här pratar man om att detta är en fråga som avgörs på regional nivå trots att det finns en myndighet, som lyder under regeringen, som med anledning av rättstillämpningen säger att lagens intentioner inte följs.

Regeringen kan faktiskt ändra lagstiftningen om man ser att utvecklingen i domstolar är sådan att lagens intentioner inte längre följs. Det handlar inte om att ha synpunkter på bedömningar i enskilda fall. Om regeringen ser att lagstiftningen inte följs kan man gå till Sveriges riksdag med en proposition, överlämna den till ansvarigt utskott och säga: Vi behöver nog se över lagstiftningen i den här frågan.

Medan vi står här och pratar om ifall detta är en regional eller kommunal fråga blir människor där ute av med sin färdtjänst. Det finns som sagt färdiga förslag som kanske, förhoppningsvis, skulle kunna göra att den här utvecklingen vänds. Flera organisationer påpekar i alla fall det. Det här är inte något som en socialdemokratisk riksdagsledamot har hittat på här i dag, utan flera organisationer, som Synskadades Riksförbund och Heja Olika, pekar på just lagstiftningen som grunden för att vända den här utvecklingen.

Detta är inte ett skånskt problem. Denna fråga dyker upp på många fler ställen än i Skåne län, vill jag bara påpeka. Jag tycker inte att man ska förminska den till att bara gälla Skåne.