Herr talman! Jag ska inte gå in i någon historisk debatt. Jag vill bara påminna om att det inte är så länge sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes. Det är klart att vi alla inser att det är ett mycket försvårat läge efter det när det gäller säkerhetspolitiken.

Jag blir faktiskt inte mindre orolig efter den här debatten. Statsrådet fortsätter nämligen att säga att sjukvården och hur den fungerar i normaltider är något helt annat än att bygga en beredskap. Uppenbarligen har vi inte nått fram i våra försök att föra den här diskussionen. Detta är nämligen inte en allmän debatt om läget i sjukvården i dag. Vi talar om att faktiskt bygga båda delarna, det vill säga att en sjukvård som fungerar i normaltider har bättre förutsättningar att fungera i tider av kris eller krig. Naturligtvis måste man också bygga upp krigssjukhus och allt annat som vi talar om och som Hanna Westerén lyfte upp.

Men frågan är: Hur ska man förbereda för krig när det skärs ned i vården? Just det säger många, inte bara jag. De känner en frustration över hur det ska gå till. Jag har inte pratat med någon kommunpolitiker eller regionpolitiker som är ointresserad av att bygga upp den civila beredskapen. Det vill de också. De frågar bara hur.

Det är märkligt: När man sitter i opposition pratar man om att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet. Var är den regeringen i dag när lokalpolitiker frågar och ber om hjälp för att bygga totalförsvaret tillsammans?

(Applåder)