Herr talman! Carl-Oskar Bohlin redogör för vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Jag vill också påminna om vad som har skett sedan den här regeringen tillträdde. Det säkerhetspolitiska läget har skärpts. Det tror jag att vi är överens om. Kraven har ökat på oss alla, givet den situation vi befinner oss i. Därmed blir frågorna som jag och Eva Lindh ställer ännu mer relevanta. Vad ska vi gemensamt förmå i händelse av kris eller krig?

Att sjukvården förmår leverera och inte går på knäna i fredstid är avgörande för vår gemensamma motståndskraft. Jag anser att det är en gemensam angelägenhet att svensk sjukvård förmår leverera och fungera i händelse av kris eller krig. Men när den är så ansträngd i fredstid är det klart att det väcks en oro för hur den ska fungera i händelse av kris eller krig.

När gotländsk sjukvård, som jag själv har närmast hjärtat, varje år går med underskott på flera hundratals miljoner och det samtidigt finns krav på och löften om att vi ska ha ett krigssjukhus är det klart att jag bär en oro. Hur ska vi förmå att leverera, givet våra förutsättningar?

Jag har inte för avsikt att bredda det här till en allmänpolitisk debatt. Jag ville debattera sjukvårdens underfinansiering och hur den äventyrar svenskt totalförsvar och blottar vår sårbarhet.

Självklart vill vi alla delta i försvaret av Sverige och återuppbyggnaden av totalförsvaret. Men när återuppbyggnaden av det militära försvaret går så mycket fortare och inte lirar med återuppbyggnaden av det civila försvaret, av oundgänglig svensk sjukvård, anser jag att vi har ett problem.

(Applåder)