Herr talman! Jag är från Gotland, och det är helt oemotståndligt att delta i en debatt om det civila försvaret. Gotland, denna strategiska juvel, omhuldad längs hela den politiska skalan, är föremål för återuppbyggnaden av det militära försvaret i exceptionellt hög takt. Ja, i fråga om återuppbyggnaden av det militära försvaret går det som tåget. Men detta lirar inte alls med upprustningen av det civila försvaret och därmed av totalförsvaret.

Carl-Oskar Bohlin kan upprepa hur många gånger som helst att vi alla måste ta ansvar när hans regering likväl konsekvent underfinansierar svensk sjukvård år efter år. När svensk sjukvård går på knäna i fredstid, hur i all världen ska den kunna växla upp i händelse av kris eller krig? Eller som Carl-Oskar Bohlin själv sa i sitt svar på Eva Lindhs interpellation: ”En ändamålsenlig vårdkapacitet vid ordinarie förhållanden är en förutsättning för att möta de krav som ställs i händelse av kris eller krig.” Jag håller med. Så är det.

I den valkrets jag representerar, Gotland, behöver Carl-Oskar Bohlin verkligen inte betvivla hängivenheten i att bygga ett totalförsvar. Arbetet pågår oförtrutet varje dag. Gotland är dock utpekat som strategisk plats för ett krigssjukhus. Fantastiskt – men kanske inte helt realistiskt. Gotländsk sjukvård är konsekvent underfinansierad med hundratals miljoner varje år. Hur ska vi kunna klämma fram ett krigssjukhus?

I vårt socialdemokratiska budgetförslag tar vi höjd för detta. Eva Lindh nämnde det också. Vad regeringen tar höjd för är för mig oklart. Det lirar inte, och det hänger inte ihop.

Herr talman! Jag anser att svensk sjukvård är en viktig, för att inte säga oundgänglig, del av det svenska totalförsvaret och därmed av den civila beredskapen. Jag anser att den konsekventa underfinansieringen av svensk sjukvård i sig blir en säkerhetsrisk. Den gör oss mer sårbara. Den gör att sjukvården inte hänger ihop och att det blir blottor. Att Carl-Oskar Bohlin givet dagens svar inte anser det upplever jag som mycket oroande.

(Applåder)