Herr talman! Tack, Lars Isacsson, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Jag vill bara understryka betydelsen av att inte bara diskutera frågorna utan också agera mot den kriminella ekonomin. Ska vi komma åt den organiserade brottsligheten behöver vi förstås göra flera saker samtidigt. Jag brukar kondensera, eller förenkla, den nationella strategin i tre delar: Det handlar om att slå mot det grova våldet, alltså skjutningarna och sprängningarna, att bryta rekryteringen av barn och unga och att strypa den kriminella ekonomin.

Vi vet att den kriminella ekonomin i dag inte längre till största delen utgörs av intäkter från narkotika. Den kriminella ekonomin omsätter 100−150 miljarder, och även om narkotikan numera ”bara” utgör ungefär hälften av den ekonomin är den förstås en enormt central intäktskälla för de kriminella gängen. Det leder till väldigt mycket stora skador i samhället i övrigt; det är narkotikan som driver väldigt mycket av våldet, vilket i sig är skäl att slå hårt mot den.

Min poäng är att understryka att det som verkligen har växt över tid är annan ekonomisk brottslighet som sker organiserat. Vi vet att det handlar om allt från systematiskt bidragsfusk till att man, som beskrivs här, tar sig in i olika välfärdstjänster och välfärdsverksamheter. Utöver detta har vi de brott som drabbar vanliga enskilda människor, till exempel äldrebedrägerier och så vidare.

Det är alltså otroligt centralt att strypa detta. När vi utvecklar verktyg för brottsbekämpningen är det viktigt att tänka på att dessa verktyg också kan riktas mot den ekonomiska brottsligheten.

Jag ska ta ett konkret exempel: De preventiva tvångsmedlen, alltså den möjlighet som polisen numera har att även preventivt rikta tvångsmedel mot de kriminella nätverken, säkerställer vi utformas på ett sådant sätt att de kan riktas mot den kriminella ekonomin – inte ”bara” mot våldet, som naturligtvis är det mest brutala uttrycket, men för att man också ska kunna förhindra och förebygga den ekonomiska delen av den organiserade brottsligheten.

Jag redogjorde tidigare för allt vi gör, men jag vill gärna kommentera de tre förslag som Lars Isaksson tog upp i sin fråga.

Det första gällde höjda straff för ekonomisk brottslighet. Det kan vi ta i hand på redan i dag, innan vi tar helg. Så ska det bli. Det är också en viktig del av den straffreformsutredning som rikspolischef Petra Lundh ska rapportera av framåt sommaren. Då förväntar jag mig också att det ska komma förslag på området ekonomisk brottslighet.

Det andra förslaget gällde uppdrag till Utbetalningsmyndigheten. Jag tycker att det är ett intressant förslag, som jag måste värdera närmare. Vi har redan ett uppdrag till den nya myndigheten att följa betalningsströmmarna. På det sättet är det kanske mer en metodologisk fråga hur man vill rikta sin analysresurs på ett så effektivt sätt som möjligt för att uppnå det som jag förutsätter att vi båda vill uppnå, nämligen att identifiera de individer som använder felaktiga utbetalningar som ett sätt att berika sig på ett kriminellt sätt.

Frågan om man ska skära på en annan ledd och rikta det mer individnära lyfter jag gärna med ansvarigt statsråd för den myndigheten. Det är en intressant tanke. Jag kan inte närmare bedöma vilken metod som är lämpligast, men det är absolut värt att diskutera den frågan.

Det tredje förslaget handlar om ett näringsförbud med europeisk räckvidd. Även det tycker jag är en intressant sak att diskutera vidare. Det pågår sådana processer. Nu vidtar vi viktiga åtgärder för att skärpa näringsförbudet nationellt, och det kommer att vara betydelsefullt. Men jag är fullt medveten om att den här brottsligheten är gränsöverskridande, så jag är beredd att titta vidare också på den frågan när vi blickar framåt.