Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3.

Rent allmänt kan man säga att skrivelsen från regeringen syftar till att så objektivt som möjligt beskriva nyttan av de olika tvångsmedlen. Berörda myndigheter har redovisat bland annat om sådana uppgifter har lett till stärkta misstankar mot den misstänkte, till ett annat tvångsmedel, till att en effektivare spaning har kunnat genomföras, till situationer där misstänkta har kunnat avföras från utredningen eller till att den misstänkte har kunnat åtalas. Dessutom har man försökt att beskriva hur tvångsmedlen har utgjort underlag i förhörssituationer eller använts som överskottsinformation och om uppgifterna har bidragit till utredning om brottsutbyte, alltså ekonomiska vinster.

Det är massor av siffror i rapporterna, och de återges förstås i det som regeringen har sammanfattat i sin skrivelse. Men frågan är egentligen: Vad är det för typ av brott man har kunnat hindra? Och vad är det för typ av misstankar man har kunnat avfärda? Vi får inga egentliga mått på detta, och jag vet inte om jag ska önska det heller.

Detaljredovisningar skapar också nya frågor. Men jag vill markera att detta är en väldigt trubbig redovisning. Den säger inte allt om den verklighet som vi uppenbarligen upplever på väldigt olika sätt.

Det är också intressant att vi från justitieutskottet har varit inbjudna både till Åklagarmyndigheten och faktiskt just nu på förmiddagen också till Polismyndigheten för att där få en redogörelse för hur de ser på synen på användning av hemliga tvångsmedel och tvångsmedel över huvud taget. Vi ska väl inte bli förvånade över att olika yrkesgrupper älskar sina verktyg och gärna vill ha fler. Men där måste vi också som politiker våga värdera vilka verktyg som åtminstone verkar vara effektfulla. Står de i proportion till de ingrepp som de innebär i den personliga integriteten? Har de andra risker? Jag menar att vi inte har full kontroll över detta. Jag ska återkomma till utvärderingen.

Jag vill också nämna Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden har till uppgift att utöva extra kontroll och kan också ta emot anmälningsärenden. Detta menar vi från Vänsterpartiet är en viktig funktion, och den behöver förstärkas. Det är därför vi yrkar bifall till reservation 3, som innebär just detta.

När man läser nämndens årsredovisning kan man se att det har funnits anledning till ingripande. Man har upptäckt felaktigheter. I en del fall har de varit så allvarliga att man har anmält dem till Justitiekanslern, för man menar att de innebär ett skadeståndsansvar för staten. Det är inte många ärenden det handlar om, men det är ett antal.

Jag vill också ta upp lite om de kontrollärenden som uppkommer på enskildas initiativ. En person kan alltså anmäla och ifrågasätta om han eller hon är övervakad eller inte. Nämnden menar att det krävs ett väldigt omfattande arbete för att kunna säkerställa om det har skett eller inte. Detta visar också att det inte är så enkelt att värdera de här ingreppen. Nämnden redovisar att det i många fall till och med kan ta månader för kansliet att granska och analysera uppgifter, även om det bara handlar om en enda person.

Många gånger diskuterar vi ju utredningar som ska beröra stora grupper där man kanske måste gå fram successivt. Ett beslut om kontroll av en person kan leda vidare till en mångfald. Där är det viktigt att polis och åklagare, i bästa fall med domstolsbeslut i ryggen, gör korrekta bedömningar. Personlig övervakning med till exempel rumsavlyssning innebär väldigt starka intrång.

Jag hör till dem som för Vänsterpartiets räkning många gånger i den här talarstolen har efterlyst en summering: Vad innebär mängden av de reformer som har levererats under de senare årtiondena när det gäller begränsningar av den personliga integriteten? Man kommer närmare och närmare oss som personer. Man kan ha avlyssningsmikrofoner i våra hem och så vidare. Vad innebär det här sammantaget?

Regeringen har nu tillsatt en så kallad utredning. Här blir jag kritisk. Det handlar om en enmansutredning. Varför får vi parlamentariker inte vara med? Det vore väl ett sätt att garantera att vi får en bredare belysning av de frågor som vi ofta har diskuterat i kammaren.

Den här utredningen handlar verkligen inte enbart om att man ska bedöma det som handlar om den personliga integriteten och eventuella kränkningar av mänskliga rättigheter. Det man lyfter före allt annat är att man vill få en översyn för att man ska bli mer effektiv och tydlig i regleringen och för att man ska kunna förbättra möjligheterna att använda tvångsmedlen i brottsbekämpning. Då är budskapet dubbelt. Jag kan gå med på att vi ska ha de två syftena. Men när man har många att-satser som fokuserar på det brottsförebyggande och en liten rad om den personliga integriteten är det inte så imponerande och glädjande som vi skulle önska.

Vi har många gånger här i kammaren diskuterat den utveckling som har pågått under hela 2000-talet. Vi menar att vi i allt snabbare takt riskerar att hamna i ett övervakningssamhälle. Frågan om mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Det skapar oro i det rådande samhällsklimatet och när det gäller det som kan komma ytterligare. Det yttersta hotet är riktat mot demokratin.

Jag skulle verkligen önska, liksom föregående talare, att vi skulle satsa väldigt mycket mer på förebyggande verksamheter. Regeringen är inte alls lika beredd att satsa på förstärkningar av det, särskilt inte när det gäller ekonomiskt stöd.