Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag tycker att det är jättebra att ledamoten tog replik på mig så att vi får titta på detta. Dels finns det skillnader i hur vi ser på saken, vilket nog är bra att reda ut, dels finns en del missförstånd om hur vi tolkar det här.

Det största problemet med det beslut vi debatterar i dag är att man tar bort en lagstiftning i stället för att se till att till exempel göra undantag för diken. Här får ju naturliga bäckar samma icke-skydd som ett dike. Det blir en odifferentierad lag, eftersom det inte finns någon lag. I stället blir det fritt fram överallt. Det finns ju andra plan- och byggregler, men strandskyddet och syftena med det är borta.

Jag tycker att det är helt fel väg att gå att ta bort en lagstiftning i stället för att försöka ändra eller lägga lagförslag som faktiskt förbättrar den och gör den mer ändamålsenlig.

Jag yrkade på två reservationer därför att vi ju har förslag om att man ska kunna göra undantag för bevattning, dammar och sådana saker. Man ska kunna göra sådana utan att helt plötsligt få strandskydd över en gård. Det var inte tanken från början. Vi tycker däremot att det är väldigt stelbent att bara säga att allting som gjorts senare än år 1975 per definition inte ingår i lagstiftningen. Då missar man målet, för det kan ha hänt ganska mycket med miljövärden på 50 år.

Vårt största problem med detta är att man inte förändrar, rättar till eller moderniserar lagstiftningen, utan man tar bort den och ger en fjällbäck samma lagskydd – eller icke-lagskydd – som ett dike i Skåne.