Fru talman! I april i år deltog jag vid FN:s kvinnokommission i New York, CSW. Med på resan var dåvarande jämställdhetsminister Paulina Brandberg. Det var bara några veckor innan hon skulle lämna sitt uppdrag, men det var såklart ingenting som jag kände till just då.

När vi stod i kön på Arlanda berättade jag att jag hade bytt utskott från arbetsmarknadsutskottet till konstitutionsutskottet och att jag inte jobbade med jämställdhetsfrågorna längre. Då sa en av Paulinas kollegor eller medresande någonting som fastnade hos mig: Du behöver inte vara orolig. Har man väl börjat jobba med jämställdhetsfrågorna kommer man inte att sluta. De sitter liksom kvar.

Och det är sant. Även om jag nu granskar om ett statsråd egentligen har sagt ”ska” eller ”kan” eller om ett inlägg på sociala medier blev rätt eller fel fortsätter jag att följa jämställdhetsfrågorna med ett väldigt stort intresse, och det är därför som jag är här i dag.

Jag vill också passa på att tacka den tidigare jämställdhetsministern Paulina Brandberg för de samtal och det arbete som vi hade tillsammans i våra respektive roller. Vi kanske inte alltid var överens i sak, men det råder ingen som helst tvekan om att vi båda har ett starkt engagemang och en genuin vilja att förbättra jämställdheten.

Jämställdhet är inte ett uppdrag som man bara stämplar ut från vid arbetsdagens slut. För mig som pappa är det avgörande att mina två döttrar får växa upp i ett samhälle där deras kön inte ska avgöra om de lyckas eller inte. Deras framtid ska baseras på deras prestationer i skolan, deras kompetens, deras egen vilja och drift att nå sina mål.

Mitt ansvar som förälder är att ge dem bästa möjliga förutsättningar. Det gör jag förhoppningsvis genom en god uppfostran och sunda värderingar och genom att stärka deras självförtroende och självkänsla. Det allra sista som ska spela någon som helst roll är vilket kön de råkar ha.

Men tyvärr ser inte verkligheten ut så i dag. När jag blev jämställdhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna var det ingen som frågade vad jag hade för bakgrund eller erfarenhet eller vad jag hade gjort för arbete tidigare för att passa i rollen. Nej, det jag fick höra var: Men du är ju man! Vad vet du om hur det är att vara kvinna?

Jämställdhet är dock inte en kvinnofråga utan en fråga som berör oss alla. Ett jämställt samhälle gynnar både kvinnor och män, men då måste vi också föra en politik som på riktigt förbättrar jämställdheten. Vi ska inte stirra oss blinda på kön, utan vi ska skapa rättvisa förutsättningar.

Vi ser just nu att jämställdheten backar globalt, vilket flera har varit inne på tidigare. Det borde mana till eftertanke. Vad säger det om den politik som har dominerat i flera decennier?

Från vänstersidan i svensk politik vill man gärna lösa de här bristerna genom olika former av tvång. Det är kvotering, öronmärkning av föräldradagar, krav och regler. Men så fort sådan lagstiftning tas bort rasar effekterna igen. Varför? Jo, för att ingenting har förändrats i grunden. Människor gör saker för att de måste, inte för att de på riktigt ser kvinnor som jämställda och likvärdiga.

Vi måste bygga ett samhälle där förlegade synsätt på kvinnor hör till historien. Det gör vi inte med tvingande lagar. Det gör vi med god uppfostran, starka förebilder och kunskap. Det handlar om att skapa förutsättningar, inte styra utfall. Jag har sagt det så många gånger förut i den här talarstolen: Sluta stirra er blinda på utfallet! Se till förutsättningarna!

Här väcks min oro på riktigt. Det verkar som om Sverigedemokraterna är väldigt ensamma om att fortfarande försvara principen om meritokrati, det vill säga rätt person på rätt plats, oavsett kön. En majoritet står bakom så kallad positiv särbehandling – eller på ren svenska kvotering – utan att se vilka problem som skapas när jämställdheten reduceras till rena utfallsfrågor.

När en person söker ett jobb tittar arbetsgivaren på cv:t. Om det matchar det som efterfrågas kallas personen till intervju. Rimligen får den mest lämpade kandidaten sedan tjänsten. Det måste ändå vara sekundärt om könsfördelningen på arbetsplatsen är skev. Rätt kompetens måste gå före rätt kön.

Jag tog upp ett exempel i en tidigare jämställdhetsdebatt här i kammaren om Socialdemokraternas lokala valsedel i en svensk landsbygdskommun. Ordföranden i föreningen – en erfaren politiker och ett välkänt ansikte – placerades ganska långt ned på den lokala valsedeln. Överst stod en person helt utan politisk erfarenhet, nyinflyttad och till och med ny medlem i partiet.

Jag blev lite nyfiken, så jag frågade såklart varför. Svaret var tydligt. Den person jag nämnde är man, vit, medelålders och heterosexuell och därmed per definition alltför privilegierad. En sådan person ansågs inte kunna toppa listan, eftersom det skulle sända fel signaler. I stället valde man toppkandidater utifrån kön, bakgrund och sexuell läggning – samtliga utan eller med mycket begränsad politisk erfarenhet. Det handlade inte om förmåga. Det handlade om att sända rätt signaler. Mångfald fick gå före kunskap och signalpolitik före kompetens. Resultatet blev att en kompetent person flyttades ned för att han är man, vit och medelålders.

Jag lyfte fram det här exemplet i kammaren, och då fick jag svaret: ”Jaså, stackars han.” Det svaret säger faktiskt ganska mycket, för man ser inte problemet med att det enligt vissa aldrig kan vara synd om en vit, medelålders, heterosexuell man – på grund av att han är just det. Svaret säger också ganska mycket om synen på män i vissa partier, nämligen att man inte ens kan diskutera orättvisa om fel person drabbas.

Det kanske mest bekymmersamma är ändå inte att diskrimineringen förekommer utan att vissa här i kammaren väljer att hånskratta bort den. Men när en person kvoteras in är det en annan person som kvoteras bort. Det är så diskriminering fungerar, även om den kallas positiv.

Självklart har partier rätt att utforma sina valsedlar precis som de vill, men detta tankesätt genomsyrar hela samhället. Det är inte längre den mest lämpade personen som premieras. Det är den som passar bäst in i ett intersektionellt raster. I det mönstret eller rastret spelar kön mycket stor roll.

Det här tankesättet genomsyrar inte bara politiken. Det sipprar in i rekryteringar på hela arbetsmarknaden. När man väljer signalvärde före kompetens får hela samhället betala priset. Sverigedemokraterna anser att ett jämställt samhälle är ett samhälle där kön inte spelar någon roll och där kvinnor och män har samma rättigheter, samma möjligheter och samma förutsättningar. Men det verkar vi tyvärr vara ganska ensamma om.

Majoriteten av partierna i den här kammaren verkar i praktiken se jämställdhet som en renodlad siffra. Om minst 40 procent är av det underrepresenterade könet är det per definition jämställt. Men ett procentmål leder oundvikligen till kvotering. Det finns till och med ett undantag i diskrimineringslagen som gör det tillåtet att diskriminera på grund av kön om det syftar till att skapa en jämnare könsfördelning.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2. I den slås det fast att kön inte ska spela någon roll och att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och förutsättningar oberoende av kön. Jag citerar: ”Jämställdhet handlar om att vara fri och att ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv, snarare än att uppnå en kvantitativ jämvikt mellan könen.” Men det säger en majoritet tydligt nej till – därav reservationen.

Detta gör mig faktiskt orolig på riktigt. Jag kommer att fortsätta engagera mig i jämställdhetsfrågor, även om jag numera sitter i ett annat utskott. Jag vill att mina döttrar och alla flickor ska kunna lyckas på sina meriter och genom sitt engagemang och sin lämplighet, inte tack vare sitt kön. De ska inte få någonting gratis bara för att en arbetsplats behöver fler kvinnor, och ingen man eller kvinna ska nekas en tjänst bara för att han eller hon råkar tillhöra det ena eller andra könet.

Fru talman! Återigen: Jämställdhet handlar om förutsättningar, inte utfall. Jag yrkar återigen bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf och Sara Gille (båda SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)