Fru talman! I dag avhandlar vi betänkande AU10 om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Jag ska uppehålla mig vid diskrimineringsfrågan, vilket är mitt ansvarsområde.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 14, där vi föreslår en allmän skrivning om otillbörlig särbehandling i stället för att peka ut vissa grupper, som man gör i dag. När man pekar ut vissa grupper betyder det att andra får stå tillbaka. Och alla ska med, helt enkelt.

Fru talman! När Sverige antog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utelämnades punkten om diskriminering för politisk uppfattning, trots att den diskrimineringsgrunden även fanns med i Europakonventionen. Inte heller gäller diskrimineringslagen vid hatbrott eller diskriminering mot oss svenskar som grupp.

Detta har inneburit att allehanda epitet och nedlåtande behandling av svenskar har eskalerat och fått fortgå helt utan åtgärd. Man kan inte annat än misstänka att det fanns just en sådan agenda med tilltaget. Det är helt oacceptabelt och minst sagt nedvärderande; det vet alla som har utsatts för vad vi i dag kallar för omvänd diskriminering.

Det handlar om svenska ungdomar som har misshandlats och utsatts för att bli urinerade på – en vedervärdig handling som har begåtts mot dem just för att de är svenskar. Samhället har lämnat dessa arma barn och ungdomar helt utan upprättelse. Så ska inte rättsstaten Sverige fungera.

Till alla er som utsatts för diskriminering och hatbrott bara för att ni är svenskar – svenskar i ert eget land Sverige – vill jag skicka en hälsning: Vi ser er, och vi hör er! Ni kan räkna med oss, för vi står på er sida.

Fru talman! Under lång tid har ordet diskriminering använts för att belysa hur en individ upplever sig missgynnad på grund av negativ särbehandling. Anledningen uppges ofta vara kön, etnicitet eller religion.

I en rad uppmärksammade domar från DO syns ett tydligt mönster: Individens rätt att agera på det sätt som just han eller hon finner lämpligt går före alla andra viktiga grundprinciper. Ett fall som nyligen uppmärksammats handlar om en muslimsk man som inte blev kallad till en arbetsintervju då han deklarerade att han inte avsåg att ta kvinnor i hand. Diskrimineringsombudsmannen gav mannen rätt. Detta handlade enligt myndigheten om indirekt diskriminering, och det finns en rad andra utslag som har gått i samma riktning.

Fru talman! För drygt nio år sedan yttrade sig Socialdemokraternas dåvarande partiledare Stefan Löfven så här: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i hand.” Sedan dess har Socialdemokraterna tagit ut vänstersvängen väldigt mycket och kört i diket för länge, länge sedan. Så blir det när regeringsunderlaget består av vänsterliberaler. Så var det då, och så blir det fortsatt om Socialdemokraterna återtar makten.

Att fria en människa som vägrar att ta en kvinna i hand just för att hon är kvinna för att i stället fälla ett företag som står fast vid sina principer är talande för dagens samhällsklimat, ett klimat som under lång tid har genomsyrats av tanken att det är vi som är uppvuxna här och som ser Sverige som vårt hem, våra företag och våra seder som ska anpassas efter dem som kommit hit.

Men det är precis tvärtom. Den här utvecklingen är skadlig av flera skäl. Dels belönar den människor som vägrar se poängen med att anpassa sig, vilket i sin tur försvårar integration, dels gör den att människor som har kommit hit med en bakgrund som är helt olik den svenska men som verkligen kämpar med att anpassa sig blir misstrodda.

Den upplevda diskrimineringsinflationen som vi tyvärr har sett eskalera i Sverige under decennier är kontraproduktiv. Utfallet blir att de människor som diskrimineringsvänstern säger sig vilja skydda i stället blir en del av den skara som får ta de största smällarna.

Fru talman! Om människor anpassar sig, om människor verkligen vill och visar det och om man är beredd att sätta viljan att lyckas framför viljan att köra sitt eget race, då är Sverige ett av de länder där man verkligen kan lyckas. Det finns ingen strukturell diskriminering som hindrar detta. Det är ett rent påhitt.

Det finns absolut situationer där fördomar grumlar någon form av rimligt ställningstagande. Men det finns inga mönster i det. Det finns ingen kedja av diskriminerande beteenden. Allt det där är en politisk konstruktion uppbyggd av en desperat, urvattnad vänster på reträtt, en vänster som hela tiden kämpar med att mejsla fram nya problem med det enda syftet att göra sig själva relevanta. Om problemen inte finns får vi skapa dem, verkar vara vänsterns ledstjärna.

Fru talman! Sanningen som börjar gå upp för allt fler är att den vänsterpolitik som har förts på det här området har varit förödande på flera plan. Den har varit kostsam och inhuman. I stället för att överbrygga klyftor har den vidgat dem. Den har skapat oenighet och splittring när det vi verkligen har behövt är enighet och gemenskap.

Vi behöver göra om, och vi behöver göra rätt. Vi behöver ett rättvist system där devisen ”Gör din plikt innan du kräver din rätt” är ledstjärnan och där faktiskt också vi svenskar räknas när det kommer till vänsterklyschan allas lika värde. Då kan vi börja prata om allas lika värde på riktigt. Att skrika ”Diskriminering!” eller ”Jag är kränkt!” ska inte längre premieras.

Det handlar om sunt förnuft. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att förstå att det inte är majoritetskulturen som ska anpassa sig efter minoriteten utan tvärtom. Det, fru talman, blir ett litet kliv framåt för svensken, och det blir ett stort kliv framåt för majoritetssamhället i Sverige.

(Applåder)