Herr talman! I Sverige ska alla människor ha rätt att bli bemötta med respekt, bli skyddade av lagen och bli sedda som fullvärdiga samhällsmedborgare oavsett vem man är eller var ens föräldrar är födda.

Men så ser inte verkligheten ut. När en mamma ringer polisen för att hennes 14-årige son Mohamed har försvunnit skämtar polisen om att ”ringa på sin bästa somaliska”. De raljerar, de skrattar och de förnedrar. Tre dagar senare hittas Mohamed död, kidnappad och torterad till döds i en skog utanför Nyköping.

Det här är inte bara en enskild tragedi; det är strukturell rasism. Det är vad som händer när rasism tillåts forma bemötandet från en myndighet vars uppdrag är att skydda alla. Polisen är inte en neutral institution. Den speglar de normer, värderingar och prioriteringar vi som samhälle sätter upp. När hån och förakt får passera utan konsekvenser undergrävs inte bara människors tillit, utan hela rättsstatens legitimitet vittrar.

Det är inte bara i mötet med myndigheter som diskrimineringen märks. Ett experiment visade nyligen att tre svarta killar bara släpptes in på en av åtta nattklubbar i Stockholm medan deras vita jämnåriga kom in på sju. Det är 2025, men hudfärg avgör fortfarande hur vi blir bemötta.

Mot denna verklighet står Sverigedemokraterna med en politik som aktivt försvagar skyddet mot diskriminering. De vill radera ut de sju diskrimineringsgrunderna, kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet och ålder, och ersätta dem med en vag formulering om otillbörlig särbehandling. Sveriges diskrimineringsgrunder finns inte för att människor ska kategoriseras utan för att de här formerna av ojämlikhet är historiskt och strukturellt betingade.

Herr talman! Vi ser det när kvinnor som bär slöja systematiskt får färre svar på jobbansökningar trots likvärdig eller högre kompetens än andra sökande. Vi ser det när personer med funktionsnedsättning sorteras bort i rekryteringar, inte för att de saknar kvalifikationer utan för att arbetsgivare uppfattar anpassningar som ett hinder. Vi ser det när transpersoner möts med misstänksamhet eller hån i kontakten med myndigheter eller vårdpersonal och därmed hindras från att få hjälp på lika villkor.

Diskriminering är inte enstaka tillfälligheter; det är strukturer. Det är just därför de sju grunderna behövs i lagtexten. De hjälper oss att identifiera när mönster uppstår och att synliggöra vilka grupper som återkommande stängs ut eller nedvärderas. Utan dessa grunder försvinner analysen och därmed också rättsskyddet.

SD:s förslag att ersätta grunderna med ett vagt begrepp om särbehandling skiftar hela perspektivet från system till individ och från struktur till missförstånd. Det är en strategi och en medveten förskjutning. Det är just genom dessa små, till synes tekniska, ändringar som stora värden nedmonteras. Det är så det ser ut i Sverige och globalt. Man rör sig sakta men målmedvetet bort från jämlikhet som konkret politik.

Sverigedemokraterna kritiserar nivåerna på skadeståndet vid diskriminering. Deras argument bygger på enskilda fall där en person som utsatts för diskriminering fått högre ersättning än en kvinna som utsatts för våld. Men de ifrågasätter inte att våldsutsatta kvinnor får för låga skadestånd; de ifrågasätter att någon annan får rätt till upprättelse. I stället för att kräva rättvisa för fler kräver de rättvisa för vissa.

Problemet är inte att skadestånd för diskriminering ibland är höga. Problemet är att skadestånd för våld mot kvinnor är för låga. Det är en följd av just den ojämställdhet som diskrimineringslagen försöker motverka. Det är inte diskrimineringsersättningen som ska sänkas. Det är rättssamhällets syn på mäns våld mot kvinnor som måste förändras.

Herr talman! Miljöpartiet säger tydligt nej till SD:s urholkning av diskrimineringsskyddet. Vi vet att rättvisa inte uppstår av sig själv. Den kräver politiskt mod och konkret handling. Därför vill vi skärpa sanktionerna mot arbetsgivare som diskriminerar, införa möjligheten till anonyma jobbansökningar och göra det antirasistiska arbetet obligatoriskt i offentliga verksamheter.

Vi vill att Diskrimineringsombudsmannen ska få ökade resurser och fler regionala kontor så att människor över hela landet får tillgång till rättsskydd. Vi vill ge Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att granska rättsväsendet så att vi kan avslöja och åtgärda rasism där dess konsekvenser blir som farligast.

Diskrimineringslagen är inte bara en symbol. Den är ett av våra viktigaste verktyg för att se till att jämlikheten inte stannar vid principer utan genomsyrar vardagen på jobbet, i skolan, i vården och i rättssalen.

Herr talman! Att stå upp för människors lika värde är inte bara att vara woke, utan det är att vara demokrat. Det är att ta ansvar när vissa liv värderas lägre än andra. Då måste vi våga se det, säga det och förändra det.

Varje gång en människas rättigheter urholkas utan att vi reagerar förskjuts gränsen för vad vi accepterar. Varje gång vi låter diskriminering passera blir samhället kallare och otryggare. Men det betyder också att vi varje gång vi markerar, tar strid och säger ifrån försvarar det som är det mest grundläggande i ett demokratiskt samhälle: alla människors lika värde.

Mohameds mamma förtjänade att bli tagen på allvar. Hennes son förtjänade att leva. Alla unga som växer upp i Sverige i dag, oavsett bakgrund, förtjänar ett samhälle där deras trygghet, frihet och värdighet aldrig får ifrågasättas.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservationerna 4 och 16.

(Applåder)