Protokoll 2024/25:115 Onsdagen den 14 maj

ärendedebatt / Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Anf. 47 Sara Gille (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 2.

Sedan tänkte jag meddela att min partikollega Ann-Christine Frohm kommer att tala om diskrimineringsfrågorna i den här debatten. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på jämställdhetspolitiken och de brister och förändringar som vi ser där.

Sverigedemokraterna står för en syn på jämställdhet som utgår från individens rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi anser att kvinnor och män ska ha samma chans att forma sina liv utan att politiker lägger sig i hur de lever, hur de fördelar ansvar hemma och vilka yrken de väljer. Vi tror på frihet, inte på tvång eller kvotering, och vi säger tydligt nej till den vänsterfeminism som försöker tvinga på människor en mall för hur ett jämställt liv ska se ut.

Sverige har kommit långt när det gäller formell jämställdhet. Men det finns fortfarande orättvisor, och det finns fortfarande strukturer som vi måste våga utmana – inte minst de strukturer som har tillåtits växa fram i det tysta, utanför den svenska värdegrundens ramar.

Samtidigt som den svenska jämställdhetspolitiken under årtionden har fokuserat på könsroller, föräldraledighetsfördelning och könsfördelning i börsbolagens styrelser har vi fått en utveckling i delar av samhället som går i rakt motsatt riktning. Flickor och kvinnor växer i dag upp i områden där friheten inte är självklar, där deras klädval kontrolleras, där deras umgänge övervakas och där lojaliteten till familjens heder går före den egna viljan.

Det här är den svenska jämställdhetspolitikens största svek – särskilt under den förra regeringen, som i åtta år pratade om jämställdhet men blundade för hederskulturer, lät könsstympning fortgå och prioriterade hbtq-certifiering före kvinnors säkerhet. Man lät kulturrelativism och identitetspolitik stå i vägen för att försvara flickors rätt till frihet. Man var mer rädd för att kallas främlingsfientlig än för att flickor skulle underkastas könsnormer som hör hemma i religiösa diktaturer.

Herr talman! Här har Sverigedemokraterna varit den enda konsekventa rösten. Vi har länge varnat för den här utvecklingen.

Vi har länge krävt en jämställdhetspolitik som inte bara gäller vissa kvinnor i vissa stadsdelar med viss bakgrund. Vi kräver att varje flicka i Sverige ska ha samma rättigheter oavsett om hon växer upp i Dorotea eller i Rinkeby.

Det är därför vi stöttar regeringens initiativ att inkludera kampen mot hedersförtryck i jämställdhetspolitiken.

Det är därför vi står bakom satsningar på utbildning inom socialtjänst och skola för att upptäcka könsstympning, tvångsgifte och oskuldsnormer.

Det är därför vi säger att den svenska staten aldrig ska blunda för förtryck i religionens eller kulturens namn. Jämställdhet är inte ett tillval. Det är en grundläggande rättighet.

Men det handlar inte bara om förtryck i extrem form. Det handlar också om trygghet i vardagen, om rätten att gå hem från jobbet utan att vara rädd och om att arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser ska vara lika prioriterad som på mansdominerade.

Under många år har vi sett hur välfärdens kvinnor får bära ett tungt lass utan att få det erkännande de förtjänar. Det är undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – kvinnor som bär välfärden men som ofta glöms bort.

Vi har i budget efter budget lyft fram kravet på bättre villkor, och tillsammans med regeringen har vi börjat vända utvecklingen. Medel har tillförts för att förbättra arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken, och satsningar har gjorts för att bekämpa ofrivilligt deltidsarbete.

En annan viktig del är synen på kvinnors och mäns möjligheter i yrkeslivet. Sverigedemokraterna är motståndare till könskvotering, inte för att vi är emot kvinnors framgång utan för att vi tror på mer än kön. Vi tror på kompetens. Vi vill att människor ska bedömas utifrån vad de kan, inte vilket kön de har. Att införa kvoter innebär att man tvingar in människor i roller där de inte själva valt att vara. Det är inte jämställdhet. Det är styrning.

Vi menar också att politiken inte ska lägga sig i hur familjer fördelar sin föräldraledighet. Det är inte statens uppgift att avgöra vad som är rättvist mellan två föräldrar. Det är familjens ansvar. Just därför motsätter vi oss den politiska detaljstyrning som varit vägledande för socialdemokratiskt ledd politik i decennier.

Herr talman! Jämställdhet för oss innebär inte att kvinnor och män måste leva identiska liv. Det betyder att varje individ ska ha samma möjligheter att göra fria val, att kvinnor inte diskrimineras, att män inte skuldbeläggs kollektivt, att pojkar i skolan inte ses som problem redan vid sju års ålder och att flickor i tonåren inte tvingas bevisa sin oskuld inför sin släkt.

Det är denna helhet vi måste tala om när vi säger jämställdhet – en politik som förmår se både kvinnans rätt till skydd från våld och pojkens rätt till stöd i skolan, en politik som vågar säga att kvinnor ska kunna nå toppen men också få vila på botten utan skam och en politik som är fri från pekpinnar och förmynderi.

Herr talman! I åratal har jämställdhetsarbetet kidnappats av genuspedagoger, normkritiska konsulter och aktivister med vänsteragenda. Politiker har lagt skattepengar på könsanalyser i kommuner medan kvinnor har misshandlats i hemmet. Man har pratat om maktstrukturer i teorin medan vi pratar om trygghet i verkligheten.

Nu rensar vi upp. Vi lägger inte längre skattepengar på könsneutrala dockhörnor eller hbtq-certifiering i vården. Vi prioriterar trygghet, skydd och frihet. Vi har brutit tystnaden om hedersförtrycket och flyttat jämställdhetspolitiken från ideologisk verkstad till verklig förändring.

Men, herr talman, mycket återstår. Flickor förtrycks fortfarande. Kvinnor lever fortfarande i rädsla. Och så länge andra hellre pratar process än tar ansvar kommer vi att fortsätta driva på.

Jämställdhet är ett löfte – ett löfte om att kön aldrig ska stå i vägen för frihet, trygghet och självbestämmande. Det löftet är inte infriat än. Men vi är på god väg, och för varje steg vi tar från symbolpolitik till verklig förändring, desto närmare kommer vi ett Sverige där kvinnor och män lever som fria och jämställda individer. Det är det Sverige vi kämpar för.

(Applåder)