Herr talman! Var tredje vecka mördas en kvinna av en man hon har eller har haft en relation med. Varje gång en kvinna dör är det en personlig tragedi – att det händer, men också tiden innan det hände. Vi har genom åren fått så många vittnesmål om kvinnor som farit illa i relationer, som omgivningen har sett men samhället har blundat för.
Men det handlar inte bara om personliga tragedier. Det är också ett strukturellt samhällsproblem. Ett samhälle där kvinnor inte kan röra sig fritt eller känna sig trygga i sina egna hem eller inte vågar lämna sin partner är ett samhälle där demokratin och rättssamhället haltar.
Miljöpartiet ser att mäns våld mot kvinnor är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem, som självklart måste bekämpas – och det med all kraft. I den skrivelse som vi debatterar i dag redogör regeringen för det arbete som görs kopplat till mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det är faktiskt tydligt att regeringen tar denna fråga på allvar.
I många delar har de tagit vidare det arbete som Miljöpartiet genom våra jämställdhetsministrar Åsa Lindhagen och Märta Stenevi påbörjade under vår tid i regering. Vi lanserade då ett 40-punktsprogram mot mäns våld mot kvinnor, med en lång rad insatser för att bekämpa våldet. Det handlade om förebyggande insatser, stöd och skydd för våldsutsatta, straffskärpningar och ökade satsningar på kompetens och forskning. Som ett resultat har det blivit lättare att utfärda kontaktförbud och utdöma fotboja. Straffet för grovt kvinnofridsbrott har skärpts, och det har gjorts satsningar på polisen och på fler särskilda utredare.
Men görs det tillräckligt? Nej, uppenbarligen inte eftersom kvinnor fortsätter att misshandlas svårt och mördas. Ännu ser vi inget slut på det. Förutom åtgärdsprogram behövs det en budget men också fler konkreta satsningar som gör skillnad i verkligheten.
En viktig del som vi också hör mycket om är att vi behöver utveckla nya arbetssätt för att komma åt våldet. Det behövs fler evidensbaserade metoder för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men det är också angeläget att de metoder som finns och som man ser fungerar utvecklas och utvärderas.
Därför har vi i Miljöpartiet ett förslag om en samverkansorganisation som kan samla olika aktörer i arbetet med att utveckla verkningsfulla metoder och arbetssätt mot mäns våld mot kvinnor. Vi vill också att Jämställdhetsmyndigheten får i uppdrag att ta fram en organisation för att förbättra forskning och metoder för att motverka våld mot kvinnor.
Vi måste också växla upp arbetet med att stärka samtyckeskulturen. Det sexuella våldet finns i hela samhället, och det är tydligt att det normerande arbetet måste breddas. I dag är detta arbete mest inriktat mot barn och unga. Det behöver också stärkas, men vi behöver dessutom bredda det till fler vuxna. Vi vill att regeringen ska ge ett tydligt uppdrag till Jämställdhetsmyndigheten att arbeta med att inkludera vuxna i förändringsarbetet för att skapa en samtyckeskultur i hela samhället.
Vi vill också se en nollvision. En nollvision för mäns våld mot kvinnor skulle utgöra en tydlig signal om att samhället behöver kraftsamla betydligt mer och vara ett viktigt styrmedel för det fortsatta arbetet. Nu vill utskottet ha en mer inkluderande formulering, men vi tror att sikten då skyms för det övergripande problemet. Vi vill i stället att det ska vara tydligare att nollvisionen ska gälla just mäns våld mot kvinnor.
Herr talman! Vi verkar alla här inne vara överens om att hela samhället måste kraftsamla mot hedersproblematiken. Men även där går arbetet alldeles för långsamt. Som det ser ut nu är kunskapen på området för låg. Stödet är inte tillräckligt strukturerat, och det som är beslutat implementeras inte. Camilla Mårtensen från Liberalerna talade tydligt om detta alldeles nyss – hur utsatt en människa i en hederskontext faktiskt är. Det är oacceptabelt. Jag är glad att vi alla är överens om detta.
Nu har regeringen beslutat att flytta Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck till Jämställdhetsmyndigheten. Vi är oroliga för att det kan ge konsekvenser. Det finns en stor risk för att arbetet försenas och att detta i förlängningen drabbar enskilda utsatta. Vi vill därför att regeringen ska följa denna utveckling väldigt noga. Omorganisationen får inte riskera verksamheten. Man måste säkra de resurser som krävs för att flytten inte ska gå ut över verksamheten. Vi måste göra mer för dem som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, och det arbetet får absolut inte sakta av.
Skyddat boende har också genomgått en stor reform, och nu behövs en tydlig uppföljning. Vi kan konstatera att det saknas därför att det i dagsläget är oerhört svårt att få ut statistik om hur utfallet faktiskt har sett ut sedan lagen trädde i kraft. Vilka verksamheter har kunnat fortsätta, och vilka har fått stänga? Hur har det påverkat privatdrivna boenden respektive boenden som drivs i idéburen regi?
Vi vet att regeringen har gett ett uppdrag till Statskontoret att följa upp och analysera effekterna av reformen, men slutredovisning ska ske först 2027. Det tycker vi är alldeles för sent. Regeringen måste prioritera upp arbetet och redovisa resultatet betydligt snabbare än så.
När det gäller skyddade boenden är det helt avgörande att vi får stopp på oseriösa aktörer. Det gäller både här och i resten av välfärden. Dessutom anser vi i Miljöpartiet att det är helt oacceptabelt att företag gör vinst på utsatta kvinnor. Därför tycker vi att privata aktörer inte ska få driva skyddade boenden, utan de boendena ska endast få drivas av kommuner och idéburna verksamheter.
Jag vill också säga något om Polismyndigheten. När vi skrev vår följdmotion kunde vi konstatera att det är tydligt att Polismyndigheten har tvingats prioritera ned mäns våld mot kvinnor, framför allt när det rör utsatthet för prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Polismyndigheten själv bedömde att detta berodde på en omfördelning av resurser och omstrukturering av verksamheten.
Mot bakgrund av den rapport vi fick från polisen i förra veckan ser vi att det är helt andra saker som behövs. Det vi fick höra – hur man nedprioriterar, hur man inte har tagit våld på allvar och hur man faktiskt kanske kunde ha förhindrat några kvinnors död – är någonting som jag hoppas att regeringen verkligen kommer att ta på allvar och följa upp. Detta är någonting som jag gärna hade sett att justitieministern var ute och rasade om. Det kanske kommer, för detta är ju ett helt oacceptabelt beteende av en polismyndighet. Det sa också polisen själv. Antagligen är det också olagligt. Så kan vi inte ha det.
Vi måste se till att Polismyndigheten i stället prioriterar mäns våld mot kvinnor på samma sätt som man prioriterar mäns våld mot män. Nu ser vi ännu tydligare – och vi hoppas att också regeringen gör det – att resurserna och framför allt tydligheten när det gäller polisen och polisens uppdrag måste förändras.
Hela det resultat vi ser på det här området visar att vi måste göra mer och inte mindre. Därför vill Miljöpartiet kraftigt stärka det förebyggande arbetet. Det räcker inte att agera när våldet redan har skett. Vi vill ha en obligatorisk utbildning om våld i nära relationer för all personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och skolan. Det handlar om kunskap men också om attitydförändring.
Vi vill också att alla kommuner garanterar tillgång till kvinnojour och skyddat boende utan vinstintresse. Stödet till utsatta kvinnor får aldrig bli en marknad. Det är tvärtemot vad vi ser i dag. Larmen kommer om att kvinnor som behöver hjälp inte får det.
Vi vet också att många kvinnor inte lämnar en våldsam relation för att de helt enkelt inte har råd. Vi vill därför också se ekonomiskt stöd till våldsutsatta kvinnor, inklusive snabb tillgång till bostad. Ekonomisk självständighet är en förutsättning för frihet.
Vi behöver också tidiga insatser i skolor, i fritidsverksamhet och inom kulturen för att förändra destruktiva maskulinitetsnormer. Det handlar om att ge pojkar alternativ till våld och kontroll och att bygga en framtid där unga män formas till jämlika människor och inte till förövare. Men vi måste också satsa mer reda pengar på skolan, på socialtjänsten, till kvinnojourerna för stöd och skyddat boende och på polisen. De åtgärdslistor som vi ser här är bra och nödvändiga, men de måste också följas upp med resurser. Där har regeringen ett stort arbete kvar att göra.
Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 6.