Herr talman! Jag var bara ett litet barn när jag möttes av mäns våld mot kvinnor så brutalt att minnet aldrig lämnar mig. En flerbarnsmamma i området där vi bodde blev ihjälhuggen av sin man. Jag kände inte familjen, men jag visste vilka de var, vilka barnen var. Det sades att det var ett av barnen som hade larmat polisen. Ett annat barn satt och baddade mammans kropp när polisen väl kom till platsen.

Den förtvivlan jag kände då lever kvar i mig än i dag. Hur kan något sådant ens få hända? Vem kan göra något så fruktansvärt? Inte visste jag då att våldet i alla dess former skulle följa med under hela min livstid. Det var till exempel blottaren som satt och väntade på vår väg till skolan nästan varje dag under flera veckors tid, kommentarer om våra kroppar under uppväxten och obehaget av läraren som gärna ville komma in i omklädningsrummet efter idrotten.

Jag visste inte då hur vi skulle utsättas på vår trevande väg ut i vuxenvärlden, vilka skyddsmekanismer vi skulle behöva utveckla och vilken skuld vi skulle behöva bära. Det gällde att inte gå genom den mörka parken, att inte ha den korta kjolen, att inte bli för full och att skylla sig själv. Inte visste jag då hur många gånger jag skulle höra om närståendes vidriga upplevelser med någon man som tagit sig friheter och gått för långt. Och lyckligtvis visste jag då ingenting om Mia. Hon, min vän, som blev mördad av en man hon haft en nära relation med. Hon, med en son, vars lilla kropp jag gick bakom på väg mot hennes sista vila.

Jag måste erkänna att jag faktiskt innerligt önskat att jag bara haft otur som fått min livsväg kantad av allt detta våld. Men det är tyvärr inte så. Mäns våld mot kvinnor pågår mitt ibland oss hela tiden. Vi kan titta på statistiken. 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld årligen. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. År 2021 anmäldes 38 300 misshandelsbrott och 8 600 fall av våldtäkter mot kvinnor eller flickor. Det är mer än en våldtäkt i timmen, dygnet runt, året om. Var fjärde tjej i nian som har eller har haft en relation har blivit utsatt för våld av en kille.

Vi ska inte heller glömma att mörkertalet är omfattande. Brå uppskattar att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Alla kvinnor och flickor påverkas av mäns och pojkars våld mot kvinnor och tjejer, antingen direkt eller indirekt. Det är just det faktum att våldet är strukturellt som gör att ingen riktigt agerar.

Herr talman! Kanske är den rapport som polisen publicerade för bara några dagar sedan något av det viktigaste som hänt för kvinnor på mycket länge. Polisens operation Beta har granskat 17 fall av kvinnomord som skedde 2023 och 2024 för att se om och i så fall hur polisen kan bli bättre på att förhindra att kvinnor dödas.

Polisens egen kritik är ingen vacker läsning. Flera av de kvinnor som blivit mördade hade kunnat vara vid liv i dag om de brister man identifierat inte hade funnits. Låt mig citera den nationella chefen för operation Beta, Jale Poljarevius: ”Under mina nu 36 år som polis har jag aldrig sett maken till hur kulturen påverkar en sakfråga som när det gäller mäns våld mot kvinnor.” Kulturen han hänvisar till är att kvinnor inte tas på allvar. Vi är intill döden osynliggjorda.

Helt ärligt är detta oförlåtligt och ett riktigt haveri. Men det har också gett oss något vi kanske aldrig fått förut. Vi har nu på det mest brutala sätt äntligen fått svart på vitt. Det är ett offentligt erkännande av att strukturer och kvinnors underordning genomsyrar vårt system och kostar liv, till och med från polisen.

Herr talman! Polisens vittnesmål sätter ljuset på det som vi menar är ett problem för samhället som helhet. Det framgår inte minst av den skrivelse som hanteras här i dag. I samtliga målsättningar som anges i uppföljningen kan vi se exakt samma mönster av exakt samma skäl. Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer varken synliggörs eller motverkas i paritet med våldets inverkan på den som drabbas och samhället i stort.

Vi upptäcker inte våldet i tid. Vi har inte en tydlig plan när våldet väl upptäckts. Brottsbekämpningen är, som vi vet, inte tillfredsställande. Kunskapsnivån måste höjas och samordningen utvecklas.

Vi ser stora brister i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens kärnverksamhet. Det är enorma brister inom rättsväsendet. Inte ens de brister som redovisas i dödsfallsutredningarna får ordentligt gehör. Det låter nästan bisarrt, men tyvärr är det inte mindre sant.

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är strukturellt och genomsyrar hela vårt system. Därför tas inte våldet på det allvar som faktiskt krävs för att stoppa det.

Herr talman! För att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer krävs ett nytt synsätt och ett helhetsgrepp. Det krävs att kvinnors och tjejers lika rätt till frihet sätts högst upp på dagordningen och finansieras därefter. Det krävs att arbetet utgår från att förtrycket handlar om könsskillnader, och vi måste lyssna på expertisen. Men framför allt krävs handling.

Ett akut område som behöver att vi agerar här och nu är kvinnors och barns rätt till skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar mycket alarmerande siffror som tyder på att allt färre kvinnor och barn kommer till skyddat boende, och detta utan att det finns några tendenser till att våldet minskar. I värsta fall betyder det att flera kvinnors och barns liv svävar i verklig fara utan att de får skydd.

Kvinnojourerna har under 40 år samlat erfarenhet och kunskap just utifrån det fruktansvärda våld kvinnor och barn utsätts för och dess mekanismer. Deras verksamhet spelar en avgörande roll i samhället, inte bara för att de kan erbjuda akut skydd och tack vare deras långsiktiga arbete med våldsutsatta kvinnor, barn och tjejer utan också för att motverka våldet strukturellt. Allt detta hänger ihop. Vad de inte vet om hur kvinnors och barns liv kan räddas är nästan inte värt att veta.

Kvinnojourernas verksamhet bygger på kunskap, empati, låga trösklar och ett metodiskt arbete med att ge utsatta makten över sina egna kroppar och sina egna liv igen. De kan få vara på en trygg plats, börja andas och läka. Det får ta tid.

De ideella kvinnojourerna är en ovärderlig resurs för att skydda kvinnor och barn på riktigt. Problemet är att deras verksamhet nu är hotad.

Med den nya lagen från 2024 fanns en ambition att höja kvalitetskraven för skyddade boenden. Tyvärr har det gått lite fel. Förutom att det är dyrt, krångligt och byråkratiskt är det allvarligt att de krav som ställs för att få tillstånd inte går i takt med de våldsutsattas verkliga behov. För den som kanske inte riktigt vet är det lätt att tro att det yttre skyddet ska ge trygghet och att skalskyddet är centralt. Men det är oftast inte rätt väg att gå. Man missar det kvinnojoursrörelsen vet, nämligen vad som krävs i form av tid och kraft för att kunna lämna, bli hel och bli fri. Det är det som krävs för att rädda liv.

Innan lagen kom varnade vi för det vi nu ser. Flera jourer över landet tvingas lägga ned, och helt andra börjar ta plats – sådana som vet hur de ska tjäna pengar på kvinnors utsatthet och göra vinst på kvinnors bekostnad. Vi har helt rått skapat en marknad av mäns våld mot kvinnor.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att detta kan vara ett av de största bakslag som kan komma i försöken att rädda kvinnors liv och stoppa våldet. Därför måste regeringen agera. Vi är helt överens med den samlade oppositionen om att reformen för skyddade boenden måste följas upp, men vi väljer att lyfta fram vår gemensamma reservation med S och MP om driftsformen för skyddade boenden. Kvinnors och barns liv är ingen affärsverksamhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 13.

(Applåder)