Herr ålderspresident! Socialförsäkringssystemet, som vi debatterar denna sena timme, är en oerhört viktig del av det svenska trygghetssystemet. Inte minst gäller det sjukskrivningssystemet.

Om man drabbas av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada ska man ha en trygghet som innebär att man inte därtill får stora ekonomiska problem. Sedan många år tillbaka har vi i Sverige stora problem med sjukförsäkringssystemet. Så är det fortfarande. Inte minst nu kan vi se hur kostnaderna för sjukförsäkringssystemet kraftigt har ökat. De ökade med 14 miljarder till 90 miljarder under 2024. Det är den största ökningen på många år. Hälften av kostnaden härrör från psykisk ohälsa.

Att systemet varierar så kraftigt över åren utan att det för den skull finns skillnader när det gäller vilka sjukdomar, skador eller olyckor som inträffar i landet är ett tecken på att systemet inte fungerar. Se bara på detta med den psykiska ohälsan! I Norrbotten är det bara 41 procent av sjukskrivningarna som beror på psykisk ohälsa medan det i Dalarna, som egentligen är ett liknande län, är 54 procent.

Nu under vintern fick vi siffror som visar att upprepade sjukskrivningar är dubbelt så vanliga för personer under 30 år som för personer över 30 år. Man skulle annars kunna tänka sig det motsatta, alltså att det blir mer korttidsfrånvaro ju äldre man blir, men så är det inte. Var sjätte under 30 var sjukskriven sex gånger per år.

Skillnaden blir uppenbar när man jämför två viktiga trygghetssystem, nämligen pensionssystemet och sjukförsäkringssystemet. Pensionssystemet har sedan decennier tillbaka varit präglat av att vi har försökt hålla politisk borgfred. Det har inte varit snabba kast, utan det har varit stabila lösningar. Sjukförsäkringssystemet har däremot varit öppet för politiska strider och snabba kast åt olika håll. Detta är bekymmersamt för statsfinanserna. Det är bekymmersamt för företagen, som får ta konsekvenserna av en väldigt snabbt varierande sjukskrivningsfrekvens. Men det är mest allvarligt för individerna, som känner oro för vilka regler som egentligen gäller om de drabbas av sjukdom eller skada.

Vi måste se att sjukskrivning är en medicinsk åtgärd som inte bara har positiva effekter utan också ett antal biverkningar. Det finns, herr ålderspresident, gott om forskning som visar att långtidssjukskrivningar är förknippade med försämrad hälsa. Till exempel är sjukskrivning förknippad med en åtta gånger högre risk för självmord.

Precis som i den övriga sjukvården, där man noga väger åtgärder vid insättning av läkemedel – vilka fördelar har läkemedlet för patienten, vilka nackdelar har det, och kommer biverkningarna att överväga de positiva delarna av behandlingen? – måste man också tänka vad gäller sjukskrivningar. Det förs i debatten ofta fram att nekad sjukskrivning skulle vara väldigt allvarligt för individen. Så kan det säkert vara i vissa fall.

Men Riksrevisionen gjorde för några år sedan en väldigt bra genomgång där man tittade på drygt 5 000 sjukskrivna. Vissa av dem hade beviljats fortsatt sjukskrivning, men andra hade inte fått det. De båda grupperna var helt jämförbara. Granskningen visade att ett nekande av sjukpenning också ger positiva effekter i form av ökade chanser att återgå till arbetet och minskad risk att lämna arbetsmarknaden med förtidspension. Det mest intressanta var att man inte kunde se någon skillnad när man jämförde hälsotillståndet i de båda grupperna.

Vi har fått kraftigt ökade kostnader. När sjukförsäkringsministern fick frågan vad detta kunde bero på sa hon: Jag har ingen aning. Men en förklaring är faktiskt de förändringar som gjordes under den förra mandatperioden. Centerpartiet röstade för dem.

Den viktigaste förändringen var att man efter 180 dagars sjukskrivning inte skulle ha hårda krav på sig att börja leta efter ett annat arbete, utan om det fanns möjlighet att återgå till det tidigare arbetet skulle man kunna fortsätta att vara sjukskriven. Detta var en förändring med de bästa avsikter – den skulle leda till att fler människor kom tillbaka till det arbete de hade haft tidigare. Men en utredning som kom för drygt ett år sedan visade att så inte blev fallet. Utredningen visade att sjukskrivningarna har blivit längre och att återgången till tidigare arbetsgivare inte har ökat. Utredningens slutsats till regeringen var: Gör om! Gör rätt! Backa bandet!

Det vi har att debattera i dag är Riksrevisionens rapport, som i princip kom till samma slutsats: Sjukskrivningarna har blivit längre, återgången till de egna arbetsgivarna har minskat och det har inte blivit några effekter när det gäller ekonomiskt stöd eller individens hälsa.

Det anmärkningsvärda, herr ålderspresident, är att regeringen inte gör någonting åt detta. Utredningen har man lagt i en byrålåda. På basis av Riksrevisionens rapport ger man en del olika uppdrag, men man funderar inte på allvar på de förändringar som gjordes under den förra mandatperioden med så negativa konsekvenser.

Herr ålderspresident! I debatten tar man ofta upp karensavdraget och att det skulle vara en nödvändig reform att ta bort det. Men tar man bort karensavdraget kommer det att leda till fler sjukskrivna, inte färre. När en sjukskrivning för individen blir billigare kommer det också att bli fler som blir sjukskrivna. Detta kommer, herr ålderspresident, att leda till att fler individer drabbas.

Det leder också till att företagen får ta kostnaderna. Svenskt Näringsliv har räknat ut att det handlar om 14 miljarder årligen. Jag ser inte framför mig att Centerpartiet skulle medverka till att fler människor ska vara sjukskrivna genom ett borttaget karensavdrag. I stället borde man förutsättningslöst titta på ett annat förslag, nämligen att ha ett mindre karensavdrag vid inledningen av en sjukskrivningsperiod och ett andra karensavdrag senare.

Jag vill kommentera det som hände under förra året och som fortfarande är aktuellt, nämligen att den nuvarande regeringen tog bort högkostnadsskyddet för företag och arbetsgivare. Högkostnadsskyddet innebar att man skulle kunna kompenseras om man skulle få för höga kostnader för sjukskrivningar. Det var ett gammalt system. Det infördes 2010 och förändrades en del 2015.

Det fanns två syften. Det ena och viktigaste syftet var att se till att människor med funktionsnedsättning skulle ha lättare att få arbete. Framför allt småföretag som anställer människor med funktionsnedsättning skulle inte ständigt behöva tänka på: Kan det här leda till höga sjukskrivningskostnader? Det andra syftet var förstås att stötta inte minst småföretagen, som är de som är absolut bäst på att anställa människor som är långt borta från arbetsmarknaden.

Detta avskaffades med ett klubbslag här i kammaren, och nu ser vi konsekvensen. Ytterligare en börda har lagts på de svenska småföretagen. Dessutom kommer människor med funktionsnedsättning ännu längre bort från arbetsmarknaden.

Det finns andra saker som vi från Centerpartiet vill lyfta. Det handlar om detta med att kvalificera sig in i delar av socialförsäkringssystemet. Vi tycker att det är viktigt att man funderar vidare på det. Det handlar om ytterligare åtgärder för att underlätta för småföretagare. Som några tidigare talare har nämnt handlar det om att sänka tröskeln för att återgå i arbete efter sjukskrivning – utifrån mer flexibilitet i fråga om vilka nivåer det handlar om.

Sist men inte minst handlar det om att stärka samordningsförbundens möjlighet att arbeta. Där är det, herr ålderspresident, anmärkningsvärt att regeringen inte gör mer. Här finns det en bred politisk enighet. Vi ser tydligt vilka positiva effekter det har, men regeringen är påfallande inaktiv.

Jag vill, herr ålderspresident, yrka bifall till reservation 1.