Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 7.

Mäns våld mot kvinnor är ett av de mest brutala uttrycken för otrygghet i vårt samhälle. Det är ett våld som sker i det som borde vara människans tryggaste plats, det egna hemmet.

Det är kvinnor som lever i ständig skräck bakom stängda dörrar. Det är barn som lär sig att vara tysta när pappa slår mamma. Det är liv som trasas sönder i det som borde vara trygghetens kärna.

Jag vet precis hur det känns att leva i det. Jag har själv levt i ett långt förhållande med en väldigt aggressiv man. Ingen märkte något, inte under alla de åren. Alla tyckte gott om honom. Han var charmig, han skötte sitt jobb, och han höll upp fasaden. Det är oftast så.

Men bakom det fanns ett helt annat ansikte. De som utövar våld kan vara otroligt manipulativa. De vet exakt hur de ska uppträda utåt. De är trevliga mot grannar, hjälpsamma på jobbet och artiga mot främlingar. Samtidigt är de hänsynslösa när ingen ser.

I början fick jag slag i ansiktet. Jag fick ett spräckt ögonbryn. Jag fick ett stort blåmärke över kinden. Jag minns att jag skyllde på att tandläkaren hade träffat någon nerv med bedövningen, så att ingen skulle förstå vad det egentligen var.

Men sedan började han undvika ansiktet. Han började i stället rikta in sig på kroppen. Vid ett tillfälle slog han mig med ett järnrör över låret så att jag fick ett blåmärke som höll i sig i flera veckor. Slagen började lite i taget, men de ökade mer och mer.

Jag isolerades också. Bortsett från då jag var i affären eller åkte till jobbet höll han mig undan från allt och alla. Så fort jag hade varit någonstans var jag tvungen att redogöra för vilka jag hade träffat, vilka jag hade pratat med och hur länge jag hade varit borta.

Jag förlorade tyvärr till och med kontakten med min mamma och min pappa, min familj, släkt och allihop på grund av honom. Han såg till att jag blev ensam, att jag blev helt beroende av honom. Det är så förövare skapar sig makt. De skalar av allt runt omkring tills du inte längre har någon annan än dem – sakta, sakta.

Som kvinna tvivlar man. Man skäms, man anpassar sig och man försöker hålla ihop vardagen, för barnen och för att det ska se normalt ut. Det blir en del av livet.

Man lär sig att gå på tå, att känna av stämningen, att parera minspel och tonfall. Man tänker hela tiden några steg i förväg för att undvika nästa explosion.

Man tystnar, för man tror att det är ens eget fel. Man tror att det är man själv som är för känslig, för dramatisk och för dålig.

Jag vet hur det känns att sitta med en klump i magen varje gång som ytterdörren öppnas och hur det känns när man inte ens vågar ringa någon för att man vet att samtalet kan leda till misstänksamhet och till bestraffning.

Den dagen som jag lyckades bryta mig fri kändes det som att jag inte hade någon luft längre. Det var det som gjorde att jag tog steget. Jag hade tänkt lämna honom i flera år, men jag hade inte lyckats. Jag hade försökt, men det gick inte.

Den dagen jag äntligen tog steget kom det väldigt plötsligt. Jag sa bara: Nu är det slut. Jag hade precis innan det sms:at någon i byn som jag bodde i och frågat om det fanns en lägenhet ledig, och det fanns det. Jag skrev till honom: Jag tar den. Jag hade inte sett den, men jag tog den.

Sedan tog det två veckor innan jag vågade gå in i lägenheten, för han cirkulerade runt den. Jag gömde mig hos en vän. Vid något tillfälle låg jag faktiskt på golvet när han gick och tittade in genom hennes fönster. Första tiden levde jag i rädsla.

Jag tittade hela tiden över axeln. Vid ett tillfälle gick jag ut med mina vänner, men jag kunde inte slappna av. Jag var hela tiden rädd att han skulle dyka upp, och jag bad mina kompisar att kolla om de vid något tillfälle såg hans bil någonstans. Den rädslan höll i sig i många, många år. Och jag är fortfarande absolut inte helt fri känslomässigt; det här kommer att hålla i sig i länge till.

Fru talman! Jag minns hur det kändes när det började släppa mer och mer. Jag minns när jag för första gången på flera år kunde gå och handla utan att behöva redogöra för det och förklara varför. Jag minns när jag till slut kunde sminka mig, för det fick jag inte tidigare. Jag minns när jag till slut kunde ha mitt hår som jag ville och bestämma över mina egna kläder. Han hade kontrollerat allt. Det här är små saker för andra. Men för mig var det frihet – en frihet som jag hade kämpat för länge.

Att prata om det här är något av det svåraste man kan göra. Det bryter mot allt man har lärt sig att dölja. Att söka hjälp är inte något man gör från en dag till en annan … och det är svårt för mig att prata om det här nu. Det kräver ett enormt mod. Det kräver ett sammanhang där man ser, lyssnar och förstår. Det kräver någon som ser igenom fasaden – någon som vågar fråga och som vågar lyssna utan att döma.

Därför måste samhällets stöd finnas där, inte bara med paragrafer utan med närvaro, med kompetens och med rätt tajmning. Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna under det senaste året tagit fram ett av de mest ambitiösa åtgärdsprogrammen någonsin för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Syftet är att öka tryggheten i hemmet, i samhället och i rättssalen.

En av de viktigaste delarna i programmet är de reformer som stärker skyddet för den våldsutsatta. Tryggheten ska inte avgöras av vem som ropar högst. Det är den som slår som ska bort, helt enkelt. Kontaktförbuden har skärpts. Skyddade boenden har stärkts med tillståndsplikt och tydligare barnrättsperspektiv. Allt detta har Sverigedemokraterna stöttat och i flera fall varit initiativtagare till.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla nya riktlinjer för hur hedersproblematik ska upptäckas tidigare, inte minst i skolan och i socialtjänsten. I arbetet mot hedersbrott har straffen höjts. Man har avsatt 50 miljoner kronor per år under tre års tid utöver de drygt 350 miljoner kronor som redan permanent finns i arbetet. Och vi vet att det kommer mer.

Men vi i Sverigedemokraterna är inte helt nöjda. Vi vill se straff som faktiskt avskräcker, även för dem som utövar kontroll på distans eller i grupp. Vi vill att eftervåld, ekonomisk utpressning och psykiskt förtryck ska bemötas med samma allvar som det fysiska våldet.

Arbetet stärks även genom utökad operativ samverkan mellan polis, åklagare, kriminalvård, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det är avgörande att dessa aktörer samverkar effektivt för att skydda de utsatta, lagföra förövare och förhindra upprepat våld.

Det är därför avgörande att dessa brott möts med rätt proportioner i straffskalorna. Den som misshandlar sin partner ska inte komma undan med samhällstjänst eller villkorlig dom. Den som begår sexualbrott ska sitta av sitt straff.

Vi har redan sett flera lagändringar under den här mandatperioden. Preskriptionstider för vissa sexualbrott har förlängts. Möjligheterna till straffskärpning har utökats. Utredningar pågår för att ytterligare stärka konsekvenserna för den som utövar våld mot en närstående.

Fru talman! Vi får inte glömma det våld som inte syns i blåmärken. Ekonomiskt våld är en ofta förbisedd men mycket allvarlig form av kontroll, där gärningspersonen begränsar kvinnans möjligheter att leva ett självständigt liv genom att neka henne tillgång till pengar, hindra henne från att arbeta eller ta lån i hennes namn.

Detta är ett våld som i många fall fortsätter även efter separationen, vilket jag också har varit med om. Det är det så kallade eftervåldet, där förövaren utnyttjar vårdnadsprocesser, ekonomisk påtryckning och hot om sociala konsekvenser för att behålla kontrollen.

Lika viktigt som rättssystemet är bemötandet. För vad händer när en kvinna äntligen vågar anmäla men möts av oförstående eller bristfällig kompetens från dem som ska hjälpa henne? Därför har regeringen under det senaste året avsatt medel till utbildningsinsatser inom både polis och socialtjänst. Syftet är att bygga upp kunskap inom polis och socialtjänst så att våldsutsatta kvinnor ska få rätt stöd redan från den första kontakten.

Under den tidigare regeringens styre översvämmades vi av värdegrundsdokument, men det saknades tillräckligt med grundläggande skydd för kvinnor i verkligheten. Man pratade om strukturer men ignorerade ropen på hjälp från kvinnojourer. Man kallade det jämställdhet men offrade tryggheten för att inte riskera kritik från identitetspolitiska grupper. Projektpengar rann ut i meningslösa utbildningar och byråkratiska nätverk. Det är inte bara misslyckat; det är ansvarslöst. Och det är just den sortens politik som svenska folket har tröttnat på.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. Många av de reformer som nu genomförs hade aldrig blivit verklighet utan Sverigedemokraternas politiska tryck. Det är vi som har drivit på för att flytta fokus från symbolfrågor till skydd, från genusplaner till jourboenden och från värdeord till verklighet.

Fru talman! Som någon som själv har överlevt ett liv i våld vet jag hur avgörande det är med rätt politik. Jag är djupt tacksam över att vi äntligen har en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna inte bara lyssnar utan faktiskt gör verklig skillnad på riktigt.

(Applåder)