Fru talman! Tack för anförandet, Kjell-Arne Ottosson!

Jag blir lite fundersam när jag lyssnar på Kjell-Arne Ottosson. Också jag bor på landsbygden – jag tror faktiskt att flertalet i vårt utskott är landsbygdsbor, inte bara Kjell-Arne Ottosson. Jag tror att de flesta på landsbygden vill ha service där. Man vill ha skola, vård och omsorg. Man vill känna att man kan bo där. På ledamoten låter det som att om man inte får bo nära vatten kommer man att dö. Jag tror inte att det finns några belägg för det över huvud taget. Sedan har man kanske ett trevligare liv om man tittar ned i en vattenspegel, men det viktigaste är väl ändå att ha tillgång till service.

Jag vill påminna Kjell-Arne Ottosson om att den regering som hans parti tillhör har dragit ned med 100 miljoner och 36 servicecenter i Sverige. Man har satt ett tak på Klimatklivet. 30 procent av landsbygdsföretagen och bönderna står i kö och kan inte göra den omställning de behöver göra.

Det enda man har gjort för landsbygden är att sänka bensinpriset och låsa in folk i gammal teknik i stället för att göra det möjligt att leasa elbilar och ställa om för ett modernt Sverige i framtiden.

Om det här ska vara den största landsbygdsreformen undrar jag hur det är ställt med Kristdemokraternas landsbygdspolitik. Att få bygga ett hus nära en liten å eller ett dike kan inte vara den största överlevnadsfrågan, speciellt inte när det faktiskt finns stora nackdelar för samhället i många andra delar. Varför slår man på stora trumman och tar bort förbudet i stället för att göra de små ändringarna så att man kan få ett gott liv och service? Varför tar man bort i stället för att modifiera?