Fru talman! Joakim Järrebring nämner ”den viktiga balansen”. Ja, vi skulle sannerligen behöva få en bättre balans vad gäller just allemansrätten med tanke på vad syftet med allemansrätten var när den en gång instiftades.

Jag har noterat att Joakim Järrebring flera gånger talat om att ”utnyttja” allemansrätten. Jag vet inte om det finns en tanke bakom det eller om det är en felsägning, men det är tyvärr just det som sker: Företag utnyttjar allemansrätten utan att markägaren är med på tåget och utan att avtal slutits. Man går alltså längre än vad man ska göra. Det finns en dom från Högsta domstolen, forsränningsdomen från mitten av 90-talet, som tydligt pekar på att det finns gränser för allemansrätten: Den får brukas i organiserad och kommersiell verksamhet, men det ska inte skapa olägenheter för markägaren eller skada marken.

Jag tror att vi har ett betydligt större jobb att göra där, för jag noterar hur naturturism i vissa delar absolut utnyttjar – precis det ord som Joakim Järrebring har använt sig av – allemansrätten för sina egna syften utan att ha den som faktiskt äger marken med på tåget.

Ser inte Joakim Järrebring en utmaning i detta? Det råder inget tvivel om att allemansrätten är viktig, men det finns ändå gränser för allemansrätten – eller? Det är min fråga till Joakim Järrebring.