Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som vi har tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, avseende skjutvapens lämplighet för jakt, som vi redan har pratat om.

Jag ska inledningsvis prata lite allmänt om vapen innan jag kommer in på det som kanske är kvällens huvudnummer. Våldet i samhället, framför allt med skjutvapen men även med sprängningar naturligtvis, är en av våra mest akuta samhällsutmaningar. Det har gjort att betänkandedebatterna om vapenfrågor på senare år inte varit de lite sömniga tillställningar som de kanske varit historiskt. Här har vi en stor samhällsutmaning tillsammans.

Under den socialdemokratiskt ledda regeringen skärptes vapenlagarna väsentligt. Framför allt höjdes minimistraffet för vapenbrott till två års fängelse, vilket bland annat innebär att det blir häktningspresumtion. Den här höjningen återkommer vi ofta till när vi pratar om ett paradigmskifte i synen på vapen i samhället. Varför gör vi då det? Jo, därför att den i mångt och mycket representerar en vändpunkt som gjorde att vi praktiskt kunde låsa in människor som tidigare inte hade blivit inlåsta.

Att människor kunde bli ertappade på förmiddagen med ett illegalt handeldvapen som helt uppenbart skulle användas i kriminella sammanhang men sedan på kvällen ändå kunde fortsätta att göra djävulskap på fri fot var en helt orimlig ordning. Att vi såg till att man i praktiken får två års fängelse för den typen av brott var en välgärning. Det var ett sanslöst system vi hade tidigare. Ändringen innebar att vi inte bara fick bort en massa vapen från gator och torg utan även fick bort en hel del våldsverkare och potentiella våldsverkare. Det är hundratals personer som i dag sitter i fängelse eller häkte just på grund av vapenbrott men som inte skulle ha gjort det med tidigare ordning.

Detta har naturligtvis inte löst alla problem. Men det dödliga våldet tenderar nu att minska, kanske för fjärde året i rad. Det är en otroligt positiv utveckling. Vapenlagstiftningen är en bidragande orsak. Det finns naturligtvis även andra orsaker, såsom en högre uppklaringsprocent och mycket större polisiära resurser. Vi har också en ny analys på plats. Jag ska återkomma till det.

När det gäller passionsbrott och andra brott med känslobaserade motiv – det kan handla om svartsjuka, rädsla eller hämnd – har generellt sett straffrätten inte någon som helst betydelse för huruvida människor begår brott eller inte. Straffrätten, som vi ofta pratar om i det här rummet, är nästan det mest trubbiga redskap man kan hitta. Det krävs helt andra metoder för att se till att människor inte begår den typen av brott. Det är oftast andra konsekvenser som får större betydelse för förövaren. Detta är ett känt kriminologiskt faktum. Det är inte hittepå eller gissning, utan det här vet man med otroligt mycket evidens, inte minst från internationella sammanhang. Det krävs naturligtvis andra evidensbaserade medel för att komma åt de känslobaserade och känslodrivna brotten, som vi kan kalla dem.

Men i vapenfrågan har vi ett lite annat perspektiv och tänker lite annorlunda. Framtida forskning får visa om det vi resonerar kring nu är rätt väg att gå. Det får vi se. Vi vet inte, men vi kommer att få svaret så småningom. Vi pratar nu inte om de vapen som vi diskuterar i samband med frågan om AR och liknande vapen.

Det handlar först om hur vapnen kommer in i landet – de smugglas in och transporteras långa sträckor. Så är det kanske en vapensmed som ska manipulera eller bygga om vapnen. Sedan ska de gömmas. Under den här processen, där många människor är inblandade, finns det för förövarna hela tiden en risk att vapnen påträffas. Det kan ske vid en vanlig rutinkontroll i trafiken. Det kan vara en vaktmästare som lyfter på ett innertak som ser lite snett ut i ett flerbostadshus och hittar ett vapen. Det kan vara en mamma som letar efter smutstvätt i sin dotters rum och hittar ett vapen som dottern har fått att gömma av pojkvännens kompis.

Den typen av händelser sker hela tiden. I det läget har ofta människor under hela processen fattat beslut med någon typ av rationalitet. De har gjort en riskbedömning när det gäller både risken för upptäckt och brottets allvarlighetsgrad.

Så som det ser ut nu är vi helt övertygade om att det är viktigt att jobba med hur höga straff vi har. Det gäller inte bara för häktningspresumtionen, som det var initialt, utan också som en avskräckande effekt för de personer som gör detta. Om det är rätt väg återstår att se.

När det gäller vapenbrotten har vi försökt att implementera det berömda vapendirektivet. Vi hoppas att vi har nått vägs ände. Jag har sagt det många gånger i talarstolen: Med ett enda allvarligt terrorattentat på europeisk mark kommer det att bli ytterligare skärpningar av regler för vapen. Det gäller inte minst de halvautomatiska. Det är också där vi befinner oss i vårt land efter den första riktigt allvarliga skolskjutningen, massmassakern som skedde i Örebro.

Vi kan gå till den specifika frågan om AR-15 och andra halvautomatiska vapen. Naturvårdsverkets beslut att tolka in ett antal parametrar gjorde att vapnen helt plötsligt kom ut på marknaden i stor skala. De blev slutsålda över hela riket.

De blev kanske eftertraktade bland vapenvänner. Men de blev det i ännu större utsträckning bland dem som kanske lite vårdslöst kallas för militärt överintresserade befolkningsgrupper. Jag ska inte använda förklenande förkortningar.

Vissa av oss har varnat för detta under lång tid. Jag ska försöka att förklara det på någon minut utifrån tre perspektiv.

Det gäller först säkerhetsperspektivet. Vi anser – tillsammans med idolen Leif GW Persson, som var alla borgares idol förr i tiden innan de upptäckte att han var en riktig gråsosse – att det är ett vapen framtaget för strid, även om det finns begränsningar för vad som är tillåtet i vårt land.

Det handlar om – för att citera Leif GW Persson – att det är avsett för ett militärt sammanhang där man vill döda största möjliga antal personer på en begränsad yta. Kort sagt utgör den vapentypen en klart höjd fara om den hamnar i fel händer, vilket vi dessvärre har kunnat konstatera på det mest fruktansvärda sätt.

Det andra är en etisk fråga. Det är att betona respekten för viltet. Nu kommer vi in på det faktum att man ska kunna skjuta det första skottet och vara säker på att det träffar. Det är ett signum som präglar de allra flesta jägares inneboende moral.

Om man har ett halvautomatiskt vapen och argumenterar för att man behöver detta för att kunna skjuta fler skott för att skjuta viltet är det en mycket kontroversiell åsikt även i jaktkretsar. Behöver man verkligen ett militärt konstruerat vapen för civilt jaktbruk? Självklart inte.

Det tredje är det signalvärde som finns i att man har en normerande situation där människor går omkring med militära vapen. De har oftast dessutom militära utstyrslar i övrigt med uniformsliknande jaktkläder i kamouflage.

Det skapar naturligtvis en normförskjutning i samhället. Militära ändamål är en sak. Civila ändamål är en annan sak. De bör vara åtskilda. Dessvärre sker här en förflyttning som är synnerligen olustig.

Denna förflyttningsutveckling har man kunnat se i till exempel Australien och Nya Zeeland innan man bestämde sig, satte ned foten och förbjöd de vapnen i de länderna. Man ser det i Kanada. Man har sett det i USA, men där har man som bekant inte haft den politiska kraften att lösa detta på ett bra sätt.

Fru talman! Sverige riksdag har enats förr om att skärpa vapenlagarna för det allmännas bästa. Jag tycker att vi borde göra det igen. Det verkar som att de tankarna finns hos regeringspartierna. Även Sverigedemokraterna har gett ett förtydligande besked, och det är vi glada för.

Jag hoppas att vi tillsammans kan hitta lösningar för att få bort skjutvapenvåld oaktat om det sker i skolor eller på gator och torg.

(Applåder)